Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men från samma håll som den försvunne
nalkades en skara kristianer, män och kvinnor. De
sågo alla ut, som om de voro lönliga
illgärnings-män och buro på dåliga samveten. När någon
log, slutade leendet i en spöklik grimas, som om
han plötsligt kom ihåg, att man ej tordes le. När
en af männen råkat snudda vid en af kvinnorna,
sneglade de båda uppåt himlen, liksom för att se
efter om en otillåten handling märkts. När en
fågelhane lockade på sin hona inne i busksnåren,
fingo deras anleten ett uttryck af förskräckelse och
de gjorde korstecknet.
»Det var de sjuka,» sade jag för mig själf,
»de hvilkas själar äro förgiftade af syndkänslan.
Af denna ha de gjort brillor, genom hviika
världen ter sig skum och förvriden. Till sist särskilja
de sitt lytta samvete från sin kropp, förlägga det
utom sig, ge det kropp och namn, göra det till
sitt lagbud och till sin herre, kalla det moral, kalla
det gud. De tillhöra de feges stora kategori, ty
de våga icke förlita sig på sig själfva, och ordet
själfkänsla är dem en tom klang eller ett
sytid-rågadt begrepp; men de äro fege, därför att deras
själ är sjuk och deras hjärna så trång. Deras
feghet är dumhet.»
Då närmade sig en tredje typ af Lepus
bi-pedes. Han såg ut som de människor, af hviika
det går jämt tolf på dussinet. Han gick försiktigt
fram längs vägen, som om han vid hvarje steg
han tog hade något att påminna sig, ett hänsyn
att taga, en skyldighet att fullgöra, ett misstag att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
