Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lavarnas verksamhet - Symbios mellan svampar och alger - Utbredning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svamparna, ha däremot dessa i de flesta fall i så hög grad anpassat
sig för samlivet med algerna, att de icke kunna fullt utveckla sig
utan deras hjälp. Svampen är emellertid icke egentligen parasit
på algen, som den infångat och omspunnit med sina hyfer.
Visserligen avlämnar algen en del av de näringsämnen den berett
medelst sitt bladgrönt, d. v. s. sitt klorofyll, till svampen, men till
ersättning erhåller algen av svampen en gengåva i form av
oorganiska näringsämnen och vatten, och algen trives fördenskull också
ganska bra i sin fångenskap, ja utvecklar sig ofta kraftigare och
hastigare än i fritt tillstånd. Detta förhållande är sålunda ingen
egentlig parasitism, utan betecknas såsom samliv eller symbios.
Lavarnas utbredningsområde är utomordentligt stort, enär
de tränga högre upp i bergen och mot polerna än någon annan
växt och dessutom bebo orter, som äro otillgängliga och
omöjliga för andra växtvärldens organismer. Endast ett litet fåtal
former leva i vatten, men desto större är däremot deras antal,
som bebo sten och klippor.
Ingen annan växtgrupp är till den grad utan behov som
lavarna (fig. 69). De fördraga torka, värme och köld. Om de
i de tropiska länderna också intaga en mycket underordnad plats
i dessas vegetation, så äro de likväl av vikt såsom hyresgäster
på bladen i den tropiska regnskogen och ingalunda någon
sällsynt företeelse. Mot polerna och i högfjällen bilda de däremot
den enda vegetation, som förekommer på dessa höga
breddgrader. Yppigast frodas de vid snösmältningens början, då riklig
fuktighet genomdränker deras käraste uppehållsorter,
klippmarken och trädens bark.
Det är fördenskull också givet, att de vidsträckta
polartrakterna, där hela månader sydligare landsdelars februari- och
marsklimat härskar, måste erbjuda lavarna den bästa jordmånen för
deras utveckling. I dessa trakter äro de också allenarådande.
Skandinaviens fjäll, det arktiska Amerikas oändliga områden,
en del av norra Sibirien, södra delen av Grönland, i Europa
Lappmarken och Samojedlandet täckas av verkliga lavhedar. Det
land, om vars somrar en av dess bästa kännare, finske botanisten
Kihlman skriver: »Tät, stundom hela veckor långvarig dimma,
som genomblöter allt och tidtals knappt kan skiljas från ett fint
duggregn, är rentav karaktäristisk för sommarmånaderna i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
