Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djuphavsfiskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
210
got pelagiskt eller djuphavsdjur. Vid första anblicken påminner
den starkt om en manet eller havsanemon. Den mjuka,
slem-klara kroppen, som fullständigt saknar alla för andra
tagghu-dingar utmärkande kalkskal eller kalkkorn, är rosenröd, och
endast bakkroppen har en mörkare violett färgton. Det
sällsammaste hos detta sällsamma djur är den stora simhud, som
finnes utspänd mellan de tolv fångarmarna. Dessa äro
symmetriskt ordnade kring
ett mittplan och olika
långa, ity att de som
sitta vid sidan av
munspringan äro de
längsta. Inom simhinnans
fångarmar sitter en
annan krets av
fångarmar eller tentakler,
tillsammans 14, som
äro gaffeldelade i
spetsen. En annan
sjögurka, tillhörande
släktet Synapta,
förtjänar omtalas såsom
värd åt en egendomlig
parasitsnäcka
Ento-concha Mulleri, som
genomgår sina första
utvecklingsskeden i
sjögurkans kropp.
Parasitens larver livnära
sig därvid direkt av
sin värds blod och utveckla sig till små snäckdjur med simsegel,
fot och skal. Sjögurkorna ha slutligen förmågan att stympa sig
själva, ity att vid häftiga muskelsammandragningar en större eller
mindre del av bålen avsnöres och skiljes från den främre delen, på
vilken munnen och tentaklerna sitta. Den sistnämnda delen
kan ytterligare upprepa stympningen, så att slutligen nästan
endast den munnen omgivande kalkringen och den under denna
belägna nervringen återstå.
Fig. 129. Chrysaora mediterranea, skivmanet från Medelhavet.
-. ’ 6 V 2 gång förminskad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
