Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nederbörden - Moln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
252
punkten, förtätar den sig till vattendroppar och dimma kring de
små stoftpartiklar, luftströmningen fört med sig. Molnen äro
sålunda i allmänhet sådana ställen i atmosfären, på vilka
vattengas förtätas genom avkylning av uppstigande luftmassor.
Moln under 600 m. tjocklek giva intet eller blott ett helt lätt
regn. Stannar deras tjocklek under 1,200 m., äro regndropparna
av måttlig storlek. Nå molnen en mäktighet av omkring 4,500
m., bilda de åskmoln, och stiger tjockleken till 8,000-10,000 m.
bildas hagel. Moln av mer än 15,000 m. mäktighet iakttagas sällan.
Ju mäktigare molnen sålunda äro, desto rikligare nederbörd
lämna de. Fördenskull förekomma också i de på nederbörd
rikaste tropiska länderna de väldigaste molnbildningarna. Deras
grundfärg är vit till följd därav att ljusstrålarna starkt ref lekteras
av vattendropparna och, då de beskuggas, grå. Mörkt gråblå bli de
först, då de äro starkt laddade med elektricitet. Sin största höjd
nå de i de s. k. fjäderholmen, cirrus (fig. 171), vilka bestå av de
finaste i luften svävande små iskristaller och, som man visat, sväva
på en höjd av 10-11,000 meter. Medelhöjden hos oss är
emellertid omkring 9,000 m. och cirrusmolnens hastighet 20-25 m. i
sekunden, men kan stegras till 100 m. i sekunden. Molnens andra
grundform är cumulus, s. k. stackmoln. Dessa sväva betydligt
lägre än cirrusmolnen, endast på en höjd av mellan 1,200 och
1,800 m., och nå en tjocklek av omkring 300-600 m., medan
deras hastighet utgör 10 m. i medeltal, men också kan vara större.
Den tredje molnformen kallas stratus och bildar tjocka
molnbankar längs horisonten. Mellan dessa tre molnformer finnas
otaliga övergångar, vilka man sökt inordna under tre huvudformer:
cirro-cumulus eller moln någorlunda beständigt liggande på en
höjd av mellan 7,500 och 6,500 meter; alto-cumulus, som
förekomma mellan 6,400 och 3,200 m. och slutligen
strato-cumulus, vilka regelbundet uppträda mellan 2,300 och 1,800 m.
Allra lägst liksom de också äro tätast och mörkast äro regnmolnen,
nimbus (fig. 172), vilka ofta gå blott ett eller annat
hundratal meter högt. Vintertiden sväva molnen alltid 70-170 m.
lägre, och desto lägre, ju kallare det är. Molnens höjd blir också
desto större, ju närmare man kommer tropikerna, och i Manila
på Filippinerna har man kunnat uppmäta den största molnhöjden,
20,000 meter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
