Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växtens anpassning efter vattnet - Hygrofyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
298
Följderna av för stor fuktighet bestå i den städse hotande
faran, att transpirationens ström hindras och därigenom såväl
näring som andning störas på ett livsfarligt sätt. Har växten
mycket vatten till sitt förfogande och kan den avgiva mycket
vatten, måste den också vara inrättad för detta ändamål. Just
så är också förhållandet med de växter, som upptaga mycket
vatten och vilka sammanfattas under namn av Hygrofyter.
Nästan alla hygrofyter utmärka sig genom svaga rötter,
som ju icke behöva stora upptagningsytor, men däremot av
tunna, glatta, stora blad, som svälla desto mer på längd och
bredd, ju mera mättad luften är med fuktighet. Fördenskull
innehåller också den tropiska urskogen, där våra ångbad
motsvarande förhållanden ofta förekomma, dessa träd med jättestora
blad och palmer, vilkas drottning arekapalmen med 7 m. långa
fjäderblad är. Till att påskynda avdunstningen äro bladen
också delade, och våra vackra ormbunkar i fuktig skogsmark
vittna med sina fina, delade blad om den angelägna strävan att
hastigt åter bli kvitt det alltför rikligt upptagna vattnet. En
jämförelse mellan den bekanta på torra orter växande
klotformiga taggkaktusen och en endast måttligt hygrofil växt, en
art hållrot (Aristolochia Sipho) visar, hur fullkomligt naturen
når detta sitt mål. Vid lika vikt äger nämligen Aristolochia
en 300 gånger större yta än kaktusen, vilket med hänsyn till de
avdunstningen hämmande och främjande medlen hos de båda
växterna motsvarar ett transpirationsförhållande som l till
6,000!
Men icke ens en 6,000 gånger påskyndad avdunstning förslår
alltid till att * åstadkomma den inre jämvikten hos växten, och
fördenskull skapar behovet varjehanda apparater för att bli av
med vattenöverskottet. Framför allt sörjes för att bladen icke
skola upptaga vatten utifrån. Detta visar sig bäst hos växter,
som förekomma i skogens djupaste skugga eller vid vattenfall
och bäckar alltid bestänkas av vatten. På sin bladyta äga de
nämligen otaliga små, spetsiga knölar, som låta bladet synas
sammetslikt för blotta ögat. Vad trädgårdsmästare med sådan
omsorg odla hos Begonia Rex9 Cissu^s discolor, orkidéer och många
andra bladväxter, "nämligen den underbara mjuka sammeten
hos deras blad, är icke blott vackert, utan också i hög grad prak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
