Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växter, fåglar och insekter - Honungsgömmena som lockbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
398
detta misslyckade försök ej avskräcka sig, utan börjar om
sina besök hos en annan blomma, och då händer, att de
mjö-liga hanblommorna ännu befinna sig i sitt första
utvecklingsskede, men i stället det trånga pass, som leder ned i kitteln,
däremot är öppet och låter snäckan obehindrat komma till
de utvecklade honblommorna, på vilka hon har för avsikt att
kalasa. Men då snäckan med sin förut med frömjöl väl
inpudrade kropp kryper över dem, sker befruktningen. Snäckan
har emellertid ingen lön för sin möda. Var hon än med sin
tand-besatta tunga, sin »rivskiva», söker komma åt en godbit, väller
endast en frätande saft emot henne, en saft, som avsöndras i
kittelns väggar, och lagar sig den förvetna snäckan icke sin väg
i tid, händer, att utgångsporten stänges och snäckan
jämmerli-gen omkommer af kvävning i den brännande vätskan.
Snäckorna äro emellertid i högsta grad glupska och gnaga
fördenskull på allt, som kommer i deras väg. Med sin rivskiva
avraspa de dagen i ända och en god del av natten alla blad, som icke
skyddas mot dem genom särskilda inrättningar. Sålunda
finnas växter, som försvara sina blad genom att i dem fördela
nålvassa små stavar, s. k. »rafider», medan andra skydda sig
medelst med hullingar beväpnade hår eller genom bittra ämnen,
skarpa lukter eller gifter. Följden härav blir också den, att
snäckorna slutligen se sig nödsakade att hålla till godo med
multnade blad, i vilka försvarsvapnen försvunnit, och
multnande stjälkar.
Ett väldigt lockmedel, som i naturen förmår insekterna
vid befruktningen övertaga rollen såsom förmedlare mellan
hon-och hanblommor, är den söta saft, som avsöndras i de s. k.
honungsgömmorna hos så många växter, och som lockar insekterna
vida mera än blommornas färger, huru präktiga dessa än kunna
vara. Beviset härpå lämna oss bina, som äro de trägnaste av alla
blomsterbesökare. Genom försök har man funnit, att dessa små
idoga djur förträffligt förstå hitta honungen, även om blommans
lukt och färgprakt, som antagas locka dem, blivit undertryckta
och sålunda visat sig värdelösa. Man erbjöd nämligen bina
blommor, som voro berövade alla behag, men lika fullt hämtades
honungen ofelbart ur de vanställda blommorna, och bina flögo
icke förbi dem utan att uppmärksamma dem, ehuru icke mer än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
