Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Symbios - Myrsymbioser i tropikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
428
I hög grad sällsamma äro de myrsymbioser, som förekomma i
tropikerna. Sålunda berättar Schimper om det sydamerikanska
imbaubaträdet, Cecropia adenops, ett 12-15 m. högt, vackert
kandelaberformigt träd, som bär en krona av stora, handlikt
kluvna blad, att ett antal beskäftiga myror ständigt löpa på dess
grenar och bladstjälkar. »Beröres emellertid trädet något
kraftigare, framstörtar en hel här av myror ur små öppningar i
stammen och på kvistarna och angriper ursinnigt fridstöraren. Det
är nästan alltid samma myrart (Azteca instabilis), som tyckes
förekomma endast i Cecropia. Vid närmare undersökning visar sig,
att imbaubaträdet giver sina gäster kost och bostad. Stammens
mitt genomdrages av en i tvärfack delad hålighet, som
tråd-formigt utvidgar sig nedifrån uppåt (fig. 245 i och i a). Denna
hålighet, som ingalunda anpassats efter myrans behov, finnes,
innan myran tager densamma i besittning. Ovanför varje
bladansats (se fig. 245 i b) löper nära på till nästa knut en flack
ränna, vars topp hos de från myror fria träden eller på unga
grenar, som ännu icke äro bebodda, har en rundad fördjupning. Som
den yttre fördjupningen motsvarar även en inre, så är väggen
på detta ställe mycket tunn. På detta ställe borra myrorna
alltid dörrar till hålighet ens inre. Myrorna sysselsätta sig i sina
boningsrum med bladlusavel och skulle endast sällan lämna dem,
om det icke lönade sig att underkasta bladen en fortfarande
beskattning. Bladskaftets bas täckes nämligen på baksidan av ett
brunt sammetslent håröverdrag, varpå hos de obebodda träden
äggliknande, omkring 2 mm. långa småkroppar av vitaktig färg
ligga alldeles lösa (fig. 245 2). Efter sin upptäckare, Fritz Muller,
kallas de de Miillerska kropparna, och deras närvaro är ett
säkert tecken till att trädet är obebott. Hos de bebodda träden
saknas de däremot, enär de genast insamlas och förtäras av
myrorna.» Dessa s. k. Miillerska kroppar äro nämligen rika på
äggvitämnen och fet olja och utgöra aztecamyrornas förnämsta
föda. Såväl Fritz Muller som Schimper vilja häri se en symbios,
där vardera parten drager fördel av den andra mot förpliktelse
att göra den andra någon återtjänst.
I Centralamerika förekommer också samliv mellan myror av
släktet Pseudomyrma och den s. k. oxhornakacian (Acacia
sphcero-cephala (fig. 245 3 a, b, c). Detta träd är ryktbart för sina stora,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
