Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårt solsystem - Korona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
535
träder för iakttagaren en bild, vars skönhet och storhet aldrig
gå ur hans minne. Månens djupsvarta klot tyckes hänga i
luften, omgivet av en strålkrans av milt silver ljus. I denna s. k.
korona uppskjuta tungor och moln av rosenfärgade flammor
i de mest fantastiska former från olika punkter av
månranden. Redan forntiden kände koronan, men först sedan något
mera än ett halvt århundrade riktades astronomernas
uppmärksamhet på de rosenfärgade lågorna, de s. k.
protube-ranserna, ehuru en enstaka iakttagelse av dem redan 1733
meddelades av en svensk vetenskapsman, lektor Vasenius i
Göteborg.
Alla beskrivningar på koronan (fig. 288) överensstämma i
huvudsak, om de också skilja sig i många enskildheter. Halley
beskriver sålunda den korona, som iakttogs vid den totala
solförmörkelsen av år 1716, på följande sätt: »Några sekunder, innan
solen alldeles täcktes, visade sig runt omkring månen en lysande
ring av en tums bredd eller ungefär en tiondel av månens
genomskärning. Den var blekvit eller fastmer pärlfärgad och tycktes
äga ungefär regnbågens toner samt vara koncentrisk med månen.»
Vid nästan varje solförmörkelse har man emellertid sett koronan
annorlunda. Stundom har den visat sig mera fyrkantig än rund;
vid andra tillfällen har man iakttagit densamma i form av en
mångstrålig stjärna, vars" särskilda strålar delvis sträckte sig
långt bort i fjärran från
solranden. Vanligen skiljer man
mellan den yttre och inre
koronan, av vilka den inre är
solranden närmast, klarast och
närmelsevis rund, av några få
bågminuters höjd, medan den
yttre småningom avtager i
klarhet och stundom, i
synnerhet i enskilda strålar,
består av oregelbundet
gestaltade delar, som sträcka sig
mycket långt. Den
belysningsstyrka koronan utveck-
Fig. 288. Korona, iakttagen vid solförmörkelsen i - vicc^-rHcrpn Q vår «tt "hp
den 13 augusti 1905 iar ar visserligen svar dit ue-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
