Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårt solsystem - Planeterna - Merkurius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
538
Då man låter en solstråle gå genom en trekantig glasprisma
och uppfångar strålen på en skärm, erhålles en långsträckt bild av
de olika färgade strålar det obrutna solljuset innehåller. I detta
s. k. spektrum visa sig därjämte en mängd olikfärgade och mörka
linjer, vilka motsvara de i solen glödande olika kropparna och
som efter sin upptäckare Fraunhofer kallas Fraunhoferska linjer.
Som emellertid solspektrum lämnas endast av solens yttersta
lager, saknas i detsamma naturligtvis alla tunga element, som
måste finnas i det inre av solens eldklot. Sålunda undgå icke
blott de tunga metallerna, såsom antimon, guld, platina,
kvicksilver, bly och vismut, utan till och med metalloider, såsom
kväve, klor, brom, jod, fluor, svavel, selen, tellur, fosfor, arsenik
och bor, vår kännedom. Av de övriga elementen ha nästan
allesammans kunnat ådagaläggas i solen. I alla händelser veta vi
bestämt, att solens liksom i allmänhet alla solars kemiska
sammansättning icke är väsentligen olika vår jords, ehuru ett stort
antal Fraunhoferska linjer ännu icke fått sin förklaring på grund
av de på solen härskande fysiska förhållandena, vilka äro helt
annorlunda än på vår jord. Men som alla företeelser i vår jords
organiska liv äro omedelbart beroende av företeelser i solen,
kan det icke heller väcka överraskning, att vid tiden för ett
solfläcksmaximum större molnbildning och ökad nederbörd inställa
sig såsom tecken till minskad värme- och ljusutströmning,
liksom också under solens på eruptioner rika år polarskenen och
de magnetiska stormar, som orsaka sådan oro hos magnetnålen,
uppträda talrikare än under tider, då solens yta ter sig likformigt
ljus. Vid dessa tider bombarderas jorden, liksom alla
planeterna, med sådana av solen utslungade elektriskt laddade små
partiklar, som vi kalla elektroner. Där ovanligt många sådana
träffa jorden, uppstå de magnetiska stormar, som försätta
magnetnålarna i sådana nervösa svängningar, och polarskenen,vilka
på sätt och vis motsvara solens koronastrålar, lysa på båda sidor
av jorden kring de magnetiska polerna med sina brokiga flammor.
Planeterna. - Den solen närmaste planeten är Merkurius,
som också är den minsta av de åtta stora planeterna och befinner
sig på ett medelavstånd från solen av 58 millioner km. Dess
diameter uppgår till 4,770 km., således något mer än en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
