Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meteorer - Eldkulor, bolider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
571
Meteorer. - Från stjärnfallen till meteoriter och eldkulor
- bolider - är övergången jämn. Den stora eldkula, som den
12 mars 1899 klockan 9,47 på aftonen iakttogs i Riga såsom ett
stjärnskott, tilltog hastigt alldeles oerhört i ljusstyrka, så att
föremålen kastade djupa skuggor, och denna ljusutveckling
sträcktes över stora delar av Sverige, Finland och
Östersjöprovinserna, till dess att eldkulan i närheten av finska staden Borgå
föll ned på isen i Finska viken och i denna slog ett hål av 9 meters
genomskärning. Därpå föll den ned på den lösa havsbottnen,
där den grävde sig tämligen djupt ned i gyttjan. Denna meteorit,
den största man dittills sett falla, vägde 325 kg. och var en s. k.
stenmeteorit, vars huvudsakligaste beståndsdelar icke äro
metalliska. En liknande eldkula föll den 10 februari 1896 i Madrid
med en väldig skräll, och av tidsskillnaden, 1,5 min., mellan
explosionstiden och eldkulans fall på jorden kunde man bestämma
den höjd, på vilken explosionen skedde, till 30 km. Meteorerna
kunna ha alla möjliga storlekar ända ned till minsta hagel eller
stoftkorn, ehuru dessa små korn upptäckas endast under mycket
gynnsamma omständigheter. Ett dylikt meteorfall inträffade
sålunda nyårsdagen 1869 i Hessle, då med en stark knall en mängd
större och mindre stenar av ända ned till en vikt av 0,06 gram
sandstoft föllo ned på Mälarens is. Under dylika
omständigheter måste man naturligtvis antaga, att meteorerna förvandlat
sig till stoft - s. k. kosmiskt stoft - innan de nå jordytan,
vilket sannolikt är förhållandet med de flesta stjärnfall.
Eldkulorna kvarlämna ofta på himlen ett först glödande, därpå
moln-artat spår, som länge - flera timmar - kvarstår på himlen.
Medan man av 400 stenmeteorer sett 260 falla, så har man av
omkring 100 kända järnmeteorer sett endast 9 falla.
Järnmeteorerna bestå av järn såsom huvudmassa med en stark halt av
nickel och stundom något kobolt, varemot mangan aldrig
förekommer i dem, i motsats till järn av jordiskt ursprung. En
egendomlighet hos meteorjärn är uppträdandet av s. k.
Wied-mannstättska figurer (fig. 294), om en planslipad del av järnet
etsas med utspädd salpetersyra. Dessa figurer ha form av tre
60° mot varandra bildande linjesystem och äro även beteck»
nande för några legeringar av järn och nickel.
I meteorstenarna Éar man hittills funnit följande grundämnen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
