Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fixstjärnor, nebulosor, världarnas uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man kan lätt av fig. 297 göra sig en föreställning om det
förhållande, som förbinder avståndet från en stjärna med den
iakttagna vinkeln. Den vinkel, under vilken man ser jordbanans
AB diameter i hela hennes bredd, är desto mindre, ju avlägsnare
stjärnan är, och stjärnans skenbara rörelse, som perspektiviskt
återspeglar jordens verkliga rörelse, minskas i samma förhållande.
Den lägsta stjärnan i figuren visar en årlig rörelse, som utföres
på en vinkelbredd av 20°, den andra stjärnan lämnar en vinkel av
15° och stjärnan allra överst en vinkel av 11°. På figurerna
äro emellertid proportionerna mycket överdrivna, alldenstund en
vinkel av 1° motsvarar 57 gånger grundlinjens storlek. Men
den oss närmaste stjärnans vinkel är mindre än 2 bågsekunder;
efter den för figuren antagna skalan borde den närmaste
stjärnan sålunda befinna sig på minst 100,000 gånger vår triangelbas’
avstånd. Som denna triangelbas i figuren är 2 centimeter, borde
den befinna sig på 2 kilometers avstånd. Att anbringa en sådan
figur i ett arbete skulle förvisso ha sina svårigheter. Man känner
numer tack vare de senaste årtiondenas forskningar närmelsevis
de genom den årliga parallaxen bestämda avstånden för omkring
100 stjärnor. För att uttrycka dessa avstånd i siffror betjänar
man sig såsom grundmått av den ofantliga, vår fattningsförmåga
överstigande väg, som ljuset med sin hastighet av 300,000 km.
i sekunden tillryggalägger på ett år, vilket betecknas såsom
ljusår och som utgör nära 9 1/2 billioner km.
Copernicus, Tyge Brahe och Galilei förutsågo redan på sin
tid parallaxens företeelse, men förgäves sökte Galileis lärjungar
upptäcka en sådan rörelse. Först i början av 18:e århundradet
fann den engelske astronomen Bradley en liknande rörelse hos
en stjärna. Vid närmare undersökning fann han emellertid,
att denna rörelse försiggick på ett annat sätt än beräkningen
utvisade. Detta förhållande har sin grund i förbindelsen mellan
ljusets fortplantning och jordens rörelse i sin bana. Betraktar
man en stjärna i en kikare, skulle, om kikaren befunne sig i
orörlig stillhet, den från stjärnan utgående ljusstrålen, sedan den gått
genom objektivet, i allmänhet infalla på synfältets högra sida.
Kikaren står emellertid icke stilla, utan deltager liksom allt
annat, som finnes på jorden, i dennas rörelse kring solen med en
hastighet av 30 km. i sekunden. Medan ljusstrålen går genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
