Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fixstjärnor, nebulosor, världarnas uppkomst - Stjärnornas ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
588
Stjärnornas ljus är icke alltid rent vitt. Ju hetare en glödande
sol är, desto kraftigare framträder den blå och violetta delen
i dess spektrum med det största antalet ljus vågor på tidsenheten.
Följaktligen erfara vi, att de blåaktigt-vita stjärnorna äro
de varmaste och starkast lysande. De äga en temperatur av mer
än 8,000° C. och ha allesammans en utomordentligt mäktig atmosfär
av de lättaste elementen, nämligen väte och helium, varvid
heliumstjärnorna äro ännu varmare än vätestjärnorna. Till
dem höra bl. a. Sirius, Regulus, Vega och Algol. Sirius äger
sålunda en temperatur av 12,200° C. på sin yta, vilket är mycket
mer än Polstjärnans yttemperatur, vilken med 8,200° C. närmar
sig den undre gränsen, medan andra stjärnor visa ändå högre
temperaturer, såsom Algol med en temperatur av 13,300° C., y
(gamma) i Lyran 14,000° C. e (epsilon)iPerseus!5,200°C., ö (delta) i
Perseus 18,500° C. och l (lambda) i Oxen till och med 40,000° C.
Mindre varma än dessa blåaktigt vita stjärnor äro de mera
gulaktiga, hos vilka det yttersta lagret av de glödande lättaste
gaserna är betydligt mindre mäktigt. I stället är de tyngre,
under högt tryck stående gasernas lager bättre utpräglat, och i
deras spektrum stå i synnerhet metallinjerna starkt i förgrunden
samt framträda såsom band i de svalare yttre lagren, vilkas i
spektrum violetta del därigenom försvagats. Till dessa stjärnor
hör framför allt vår sol, vars temperatur vid ytan uppgår till
5,320° C. Därnäst kommer Capella, som är den ljusstarkaste
stjärnan i Kuskens stjärnbild och i nästan alla avseenden
överensstämmer med solen. Till de gula stjärnorna höra även
Pollux, Procyon, Arcturus och Aldebaran, hos vilken temperaturen
sjunkit till 3,500° C. De sistnämnda stjärnorna framställa ett
äldre, starkare avkylt skede än solen. Ännu svalare än de gula
stjärnorna äro de röda, hos vilka i synnerhet vätet träder i
bakgrunden, medan metallinjerna framträda så mycket tydligare,
bland vilka järnets linjer äro de avgjort förhärskande. Detta
visar, att kring den glödande kärnan lagt sig ett mindre starkt
lysande hölje av tunga gaser, vilkas värme sjunkit så betydligt,
att kemiska föreningar kunna förekomma däri.
Stjärnorna i universum äro sålunda oavbrutet stadda i förvandling;
de äro unga och åldras, uppstå och förgå, äro i sin början
blåaktigt vita, bli därpå gula och slutligen röda för att om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
