Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världarnas uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
600
Laplace kom till sin nebularhypotes på grund av liknande
betraktelser som de, vilka Kant uttalat fyrtio år förut. Den
anmärkningsvärda överensstämmelsen hos planeternas rotationer
och revolutioner, planetbanornas ringa lutning och excentricitet
kunde icke vara ett verk av en blind slump, och fördenskull
sökte han upptäcka deras sannolika orsak. Enligt hans
åsikt kunde denna icke vara någon annan än den roterande, glödande
solatmosfär, som en gång uppfyllde hela den rymd, vilken
planeterna numer intaga. Laplace börjar icke såsom Kant
med kaos, varur långsamt en ordning uppstår genom attraherande
och bortstötande krafters spel, utan med solen, som
omgivits av denna oerhörda atmosfär av eld och som erbjudit
en avlägsen iakttagare samma anblick, som för närvarande
många regelbundna töckenfläckar med central förtätning visa
oss. Som han av mekaniken visste, att summan av alla rotationsrörelser,
som planetsystemet numer visar, måste ha funnits
från början, antog han, att den vidsträckta, töckenartade massa,
som bildades av solen och dess atmosfär, haft en långsam axelrörelse.
Den glödande massan avkyldes långsamt genom utstrålning
i världsrymden och iörtätade sig därunder småningom.
Ju mer den skrumpnade, desto mer måste enligt en av mekanikens
fundamentallagar hastigheten hos dess rotation avtaga,
så att slutligen den tid kom, då vid massans yttre gränser den
genom rotationen framkallade centrifugalkraften jämnt uppvägde
den från medelpunkten utgående attraktionskraften. Därpå lösgjorde
sig dessa yttre delar, men kretsade fortfarande kring
huvudmassan, spridde sig på dess bana och bildade en cirkelring,
liknande vad vi iakttaga vid uppkomsten av en meteorring. Den
ömsesidiga friktionen hos smådelarna i varje ring påskyndade
nu rörelsen hos somliga, fördröjde den däremot hos andra, till
dess att slutligen allesammans hade samma vinkelhastighet och
ringen sålunda roterade såsom en fast sammanhängande kropp.
Under tiden hade centralkroppen ytterligare förtätat sig, så att
centrifugalkraften i de yttre lagren kom i jämnvikt med tyngdlagen
och den ovan skildrade processen upprepades för andra
gången o. s. v. På detta sätt omgavs solen slutligen, i stället
för en allt uppfyllande atmosfär, av en rad koncentriska och
roterande glödande gas- eller ångringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>