Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världarnas uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
604
resultatet, att månen en gång måste ha varit jorden så nära,
att han nästan vidrörde henne, och att båda kretsade kring
varandra såsom en enda fast kropp på en tid av ungefär 3 - 5
timmar.
På senaste tiden har geologen Chamberlin i förening med
astronomen Moulton på nytt upptagit Kants föreställning och befriat
den från de fel, som uppstodo av Kants okunnighet i mekaniken.
De härleda vårt solsystem från ett spiraltöcken,
som de tänka sig bildat av otaliga små kroppar, som de kalla
»planetesimals». Dessa vrida sig kring en central gasmassa
alldeles som planeterna göra. Närvaron av kometer och förtätningar
visar, att töckenmassan icke är jämnt och likartat fördelad.
Ur centralmassan har solen uppstått, kometerna ha varit
kärnor till planeter, den övriga töckenmassan har upptagits dels
av solen, dels av kometerna, vilka därigenom utvecklade sig till
planeter. Spiraltöcknen själva ha för sin uppkomst att tacka
sammanstötningen av två solar. Hur man därvid har att tänka
sig världarnas uppkomst, framgår bäst av den framställning,
som prof. Svante Arrhenius gjort av denna process i universum.
Prof. Arrhenius säger sålunda bland annat: »I enlighet med Kant-
Laplaces’s hypotes och den modärna astronomiska vetenskapens
resultat har man att såsom ’solsystemets urtöcken’ tänka sig ett
vitt utsträckt, ytterst tunt töcken, vilket liksom töcknen i Orion
(fig. 301) och i Plejaderna kunnat äga en utsträckning av flera
tusen Neptunusbanor. I dessa oregelbundna töcken är materian
så föga koncentrerad, att några framträdande attraktionskrafter
icke härska, utan måste verka millioner år för att göra sig gällande
och åstadkomma märkbara förskjutningar mellan de olika
delarna. De lättaste gaserna, såsom väte och helium, befinna sig
i dessa gasmassors yttersta lager, liksom de också finnas i solens
yttersta delar. Endast dessa gaser utsända ljus till följd av de
elektriska urladdningar, som uppstå i de yttre lagren på grund
därav att med negativ elektricitet laddade partiklar infångas.
Om värme tillföres till dessa töcken, avlägsna sig gaserna allt
mera från medelpunkten och avkylas.
»Dessa töcken äro sålunda stora magasineringsplatser för den
värmeenergi, som utstrålas till dem från solarna. Denna energi
kommer dem sedermera till godo, då de kondensera sig, vilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
