Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världarnas uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
610
kropp, sjunka nästan ned till temperaturen hos den kropp, mot
vilken de stråla, d. v. s. töcknen, eller med andra ord sänkas till
den absoluta nollpunkten. Den medeltemperatur hos
världsalltet - vår sol frånräknad - med vilken man måste räkna
vid strålningsförsöken, bestämmes sålunda övervägande av
töcknen och de mörka kropparna, d. v. s. ligger endast några grader
över den absoluta nollpunkten, vilket enligt Langleys försök
fullt motsvarar erfarenheten.»
Alla de på himlen uppflammande nya stjärnorna visa sålunda,
att nya solar uppstå, i samma mån som gamla solar slockna.
Möta t. ex. två himmelskroppar sådana som vår sol varandra,
så stöta de ihop med en hastighet av omkring 900 km. i sekunden.
Men denna stöt skall icke vara central, utan sned, och därigenom
erhålla båda massorna en oerhörd rotationshastighet kring en
gemensam axel, varigenom de yttersta lagren utslungas åt två
sidor ungefär som eldkvastarna på ett roterande fyrverkerihjul.
Dessa båda kvastar bilda ofantliga spiraler av många billioner
km:s utsträckning, vilka linda sig kring den centrala delen
(fig. 303). Men då de ligga mycket långt från centralkroppen,
måste verkan av dennas tyngd vara försvinnande liten, varför
de också kunna behålla sin spiralform under utomordentligt
långa tider; i annat fall skulle icke så många spiraltöcken
iakttagas på himlen.
Som massorna i dessa töcken icke äro jämnt fördelade,
kondenseras gasmassorna på de ställen, där de äro tätare, till följ d av den
allmänna gravitationen till stjärnhopar eller till planeter, vilka
rotera kring centralmassorna. Om dessa under omätliga
tidrymder småningom slocknat och blivit mörka stjärnor, skola de
någon gång under sitt lopp genom den obegränsade
världsrymden komma så nära en annan liknande himmelskropp, att en
sammanstötning är oundviklig. Därvid brista de gamla solarna
och genom deras sammanstötande födes ett nytt st järn- eller
solsystem. Under ett regn av gnistor utströr detta sitt innehåll i
två kvastar, vilka spiralformigt linda sig kring den centrala
delen. Ett nytt spiraltöcken har uppstått, och världarnas kretslopp
börjar ånyo, och sålunda rada sig solars och solsystems
uppkomst och undergång intill varandra under ändlöst växlande.
»En huvudroll», säger prof. Arrhenius, »vid utvecklingen från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
