Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Från urskogens stigar till moderna lands- och järnvägar - Vägars utstakning - Nyare vägbeläggningsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
FÖRSTA DELEN. LANDS- OCH JÄRNVÄGARNA.
gagnar omkring 1,5 meter långa kvistade granstörar, vilka blekas
för att synas bättre. Stakarna nedslås i raka linjer mellan vägens
brytpunkter, som väljas med hänsyn till mellanliggande hinder,
markbeskaffenheten och dylikt. Från en stake skall man kunna se minst
ett par av de följande. Den på detta sätt utstakade linjen blir den
kommande vägens mittbana.
Avvägningen verkställes i allmänhet med ett
avvägningsinstrument och en vanligen fyra meter hög — hopfällbar — och med
me-termått graderad mätstång. Avvägningsinstrumentet består av en
kring en lodrät tapp vridbar och på stativ fastskruvad och med
rörvattenpass försedd kikare, som med hjälp av två på tappen verkande
skruvar kan inställas i vågrätt läge och vridas runt i detta plan. I
tuben finns ett reglerbart hårkors, som anger den vågräta syftlinjen.
För att ett dylikt hårkors skall kunna synas i kikaren måste denna
vara vad man kallar en astronomisk tub, som visar bilderna upp- och
nedvända.
Vid avvägningen uppställes stativet stadigt på marken, tuben med
vattenpasset inriktas i vågrätt läge och avläsning av de olika
höjderna kan göras på den vid utstakningsstickorna efter vartannat
uppställda mätstången. För höjdmätningar och utsättningar vid
enklare fall begagnas stundom så kallad avvägningsspegel.
över mätningar och avvägningar upprättas ett
avvägningsprotokoll, och vidare uppgöres en plankarta, som upptager väglinjen med
erforderliga konnektionslinjer, där den är avbruten för att få rum på
ritningen, linjens olika brytpunkter och vinklar samt dess
fortlöpande läge i terrängen, omgivande höjder och sänkor, vattendrag och
dylikt.
Nyare vägbeläggningsmetoder.
För att erhålla en jämnare vägyta och även för att minska
gatu-bullret har man i städerna funnit lämpligt att ersätta stenläggningen
med en ytbeläggning av asfalt eller trä.
I Paris har man belagt gatorna omväxlande med trä och asfalt.
1 London föredrar man trä. I Berlin använder man i stor
utsträckning asfalt. Vilketdera man föredrar är ju ytterst en orts- och
penningfråga. Asfaltgatorna äro vid fuktig väderlek mycket hala.
När en asfaltering utföres bygges först en cementbädd, och
asfalten bildar endast ett ganska tunnt lager över bädden. Man brukar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
