Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Från urskogens stigar till moderna lands- och järnvägar - Järnvägarnas och ånglokomotivets utvecklingshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
FÖRSTA DELEN. LANDS- OCH JÄRNVÄGARNA.
JÄRNVÄGAR.
Järnvägarnas och ånglokomotivets utvecklingshistoria.
För att underlätta framförandet av tunga fordon utlade
forntidens människor särskilda körbanor av flata stenar, vilka ibland
försågos med inhuggna spår för hjulen. De gamla egypterna använde
dessa stenbanor för framforslande av de tunga byggnadsmaterialerna
till sina berömda jättebyggnadsverk, och lämningar av stenbanor
finnas även från andra länder, exempelvis det romerska riket.
Under medeltiden började man använda trä till material för
körbanorna, och utlades därvid två bjälk- eller plankgångar för hjulen.
Dessa träbanor torde först hava kommit till användning i de tyska
bergverken för transport i gruvorna av malm och kol. Med samma
dragkraft som förut kunde man nu framföra fyra gånger så tunga
lass. Till de engelska
gruvdistrikten kommo träbanorna
senare, men fingo i stället här
större spridning. Sålunda
användes träbanorna icke endast
för transporter i gruvorna
utan även för kolens forslande
från gruvan till hamnen. För
att hindra den starka
avnöt-ningen belade man ofta
träbanorna med tunna plattor av järn.
Järnskenor användes första gången år 1767. Gjutjärnspriset i
England hade sjunkit mycket lågt, och en järnverksägare Reynolds i
Colebrookdalen beslöt att gjuta en del av det producerade järnet till
skenor för gruvbanorna. Det kunde ju användas på detta sätt tills
vidare, och när gjutjärnspriset steg igen, kunde man ju smälta ned
skenorna och återgå till träbanorna. Det visade sig emellertid, att
vagnarna löpte betydligt lättare på de hårda järnskenorna, och någon
återgång till träbanor kom icke ifråga. I stället spred sig användandet
av järnskenor, och de gamla träbanorna kommo allt mera ur bruk.
Dessa första järnskenor voro således av gjutjärn. År 1820 lyckades
det John Birkinshaw att utvalsa smidesjärnskenor av större längd,
och därmed var den moderna järnvägsskenan utexperimenterad.
Fig. 28. Kolvagn på träbana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
