Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Från urskogens stigar till moderna lands- och järnvägar - Elektriska banor - Elektriska spårvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTRISKA SPÅRVÄGAR
9f>
isolering. Då återstod intet annat än att förlägga ledningarna i luften.
Försök hade gjorts även härmed, bland annat på en utställning i
Parisår 1881, men stötte på stort motstånd, enär man därigenom skulle
förstöra gatubilden. Amerikanarna, som ju hava mera sinne för det
praktiska än för det sköna, började emellertid att använda
luftledningar, och år 1888 byggde F. G. Sprague en spårväg i Richmond, där
strömtilledningen utgjordes av en bakåtriktad stav med en liten
kon-taktrulle, som trycktes mot luftledningen och rullade på denna.
Återledningen ombestyrdes av spårskenorna. Denna anordning visade
sig vara synnerligen enkel och har sedan i princip blivit tillämpad för
praktiskt taget alla spårvägar.
Elektriska spårvägsanläggningar anlades nu i rask takt i
Amerika. Det visade sig att dessa lämpade sig synnerligen väl för
gatutra-fik, i det motorn kunde placeras under vagnen och denna helt utnyttjas
för passagerarna. Härigenom behövde vagnarna icke göras så storar
de blevo lätta och relativt billiga. I några städer försökte man
visserligen använda ånglokomotiv för spårvägsdriften, men att dessa,
försök icke manade till efterföljd, kunna vi lätt förstå.
Hästspårvagnarna utkonkurrerades också snart av de snabba elektriska vagnarna..
I synnerhet hade den ökade hastigheten stor betydelse för
förortsbanorna med deras längre sträckningar, och detta torde i hög grad
nava påskyndat utvecklingen i Amerika, där ju kontor och fabriker
i allmänhet äro förlagda i centrum av städerna, medan bostadshusen
ligga i de avlägsna ytterdistrikten.
Den snabba utvecklingen i Amerika återverkade i Europa, och det
en smula svalnade intresset blomstrade upp på nytt.
Luftledningssystemet sökte man emellertid i det längsta att undvika, och bland
annat försökte man lösa problemet genom införande av
ackumulatorvagnar. En sådan "ackumulatorspårväg" anlades sålunda i
Köpenhamn och var i drift åren 1897—1902. Den första spårvägen efter
det amerikanska mönstret anlades i Halle år 1891.
Luftledningssystemets företräden med avseende på enkelhet, tillförlitlighet och
prisbillighet har slutligen fört det till seger även i Europa och kan nu
betraktas såsom enarådande inom spårvägstekniken.
Det elektriska ledningssystemet vid en modern
spårvägsanläggning uppdelas i kontaktledningarna, matarledningarna och
återled-ningarna. Kontaktledningen, mot vilken spårvagnens strömavtagare
glider, är en 40 à 50 kvadratmillimeters hårddragen koppartråd
uppspänd på c:a 6 à 7 meters höjd över spåret och isolerad från de
uppbärande järnlinorna. Om spårvägslinjen är mycket kort, kan
kontaktledningen i ena ändpunkten matas med ström direkt från ström-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
