Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen: Mekaniska landsvägsfordon - Den moderna automobilen - Differentialen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
START- OCH BELYSNINGSANLÄGGNINGEN
193
danaxelns rotation till bakaxeln. Dess uppgift är dels att växla ned
kardanaxelns större varvantal till det för drivhjulen erforderliga, dels
att lämna de båda drivhjulen frihet att rotera med olika hastighet i
kurvor. Lätt inses nämligen att då en vagn går rätt fram måste
hjulen gå lika fort, men i en sväng måste det yttre hjulet kunna gå
fortare än det inre, enär det förra har längre väg än det senare att
tillryggalägga på samma tid. Differentialen tillåter de båda drivhjulen
att gå olika fort samtidigt som kraft överföres från kardanaxeln.
Denna konstruktion löser ett problem, som till synes erbjuder mycket
stora svårigheter, men vi skola se, att saken i själva verket ter sig
ganska enkel. Också är det snart hundra år sedan den första
diffe-rentialutväxlingen konstruerades av fransmannen Pecqueur.
Den nu vanligaste differentialen med koniska kugghjul visas i
fig. 57 i det utförande, som återfinnes på Fordvagnen. I figuren är
en del av kåpan borttagen, för att den
helt inkapslade mekanismen skall
synas. Medbringarhuset (k) är fast
förenat med det stora kugghjulet (j). Tre
små kugghjul (1), vilka äro rörliga
kring sina i medbringarehuset
fastgjorda axlar, kugga mot hjulen (d) och (e),
vilka äro fastkilade på vardera sin
bak-axelhalva.
Då automobilen framdrives av
motorn, kringvrides medbringarehuset
genom det på kardanaxeln fastkilade
hjulet (i), som kuggar mot det stora hjulet (j). Medbringarehuset tager
hjulen (1) med sig runt och dessa i sin tur hjulen (d) och (e), varvid
bakhjulen rotera. När vagnen går rätt fram, gå hjulen (d) och (e)
med samma hastighet. Sålunda vrida sig hjulen (1) ej då kring sina
axlar, utan utgöra helt enkelt en direkt förbindelse mellan
medbringarehuset och bakaxelhalvornas hjul (d) och (e).
När automobilen tager en kurva måste, som nämnts, det yttre
hjulet gå hastigare än det inre, för att ej någotdera skall glida i stället
för att rulla. Hjulen (d) och (e) måste sålunda gå med olika
hastighet. Om vi betrakta det ytterlighetsfallet, att inre bakhjulet är
sväng-ningscentrum, då alltså det motsvarande hjulet (d) eller (e) måste
stå alldeles stilla, men det yttre hjulet skall beskriva
svängningscirkeln, så tager det till ytterhjulets axel hörande kugghjulet (d) eller
(e) hjulen (1) med sig fortfarande, vilket även är möjligt, enär dessa
då rotera kring sina egna axlar på det stillastående hjulet (d) eller
Fig. 61. Ackermans
styrningsprincip.
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
