Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen: Mekaniska landsvägsfordon - Den moderna automobilen - Ringarna - Bromsarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
START- OCH BELYSNINGSANLÄGGNINGEN
197
Det lufttryck man brukar hålla i en vanlig automobilring är på
personbilar 3 à 4 kg., på lastbilar ända upp till 8 kg. pr cm.2. I en
personbil, som med relativt hög hastighet far över en ojämn
vägbana, uppstår starka skakningar, då ringarna äro pumpade till
ovannämnda lufttryck. Dessa skakningar äro dels obehagliga för
passagerarna, dels utöva de en mycket skadlig inverkan på vagnens olika
delar. Att köra med lösa ringar av vanlig typ och dimension är ej
heller bra, ty dels förstöres då ringens vävnader, dels kan
genomslag till fälgen uppkomma.
Man har därför på senare tiden fört i marknaden s. k.
ballongringar, vilka ha betydligt större diameter i tvärsnittet än de
vanliga, och vilka hållas pumpade till blott 1,5 à 2,5 kg. övertryck.
Fig. 65 visar hur en vanlig ring lyftes från marken, då den stöter
mot ett hinder, och huru en ballongring helt upptager stöten. Ehuru
något dyrare än vanliga ringar, är ballongringen säkert ekonomisk
att använda, ty vagnens livslängd ökas och reparationskostnaderna
minskas genom den vibrationsfria gången. Därtill kommer de
åkandes större bekvämlighet, vilket även givit ringarna namnet
"komfortringar". De göra nu sitt segertåg inom automobilvärlden.
Bromsarna på en automobil utgöra en synnerligen viktig
konstruktionsdetalj, ty deras absoluta tillförlitlighet möjliggör till stor del
automobilens användning såsom ett snabt och säkert
kommunikationsmedel. Varje motordrivet fordon, vägande över 50 kg. skall
enligt lag vara försett med två av varandra oberoende bromssystem.
Tidigare utfördes dessa ofta så, att en fotpedal påverkade ett
bromsband, omslutande en bromstrumma på kardanaxeln omedelbart bakom
växellådan, och en handspak påverkade tvenne bromstrummor, en på
vardera bakhjulet. Kardanbromsen har nu övergivits, ty då
bromskraften måste överföras till bakhjulen genom differentialen, utsattes
denna för hårda, ibland ödeläggande påfrestningar. Man har
sålunda övergått till att låta båda bromsarna verka på bakhjulen, i det
att fotbromsen påverkar bromsband på yttersidan av hjulens
bromstrummor och handbromsen åstadkommer en expandering av
bromsband på deras innersida.
Den vanliga konstruktionen enligt detta system, visas i fig. 66,
där själva bromstrumman är borttagen för att de invändiga delarna
skola synas.
Det yttre bromsbandet (a) är med sin ena ända ledbart fastsatt
till den korta delen av hävarmen (b), och dess andra ända är med
«n ställbar länk (c) förenad med samma hävarm. Denna senares
långa del är medelst bromstag och hävarmar förbunden till fotpeda-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
