MANÖVRERING AV SEGELFARTYG 37 ratten. För att kunna vrida rodret även om styrledningen skalle brista finnas i rodrets ytterkant fästade två linor eller klena kättingar,sorklinorna, vilka gå upp till däcket. De vid manövreringen använda seglen äro dels råsegel, gaffelsegel och stagsegel. Stagsegeln sitta på förstagen, vilka gå från fock-masten — främre masten — ned till klyvarbommen. Denna utskjutande anordning förut består av — på större seglare — en inre del bogsprötet, fortsatt av en klyvarbom, och om det finnes ännu ett led heter detta jagarbom. Det senare förekommer ganska sällan. Manövreringen sker genom att man med rodret och seglen bringar fartyget i önskat läge på vattnet. Genom strömsättning i vattnet samt därigenom att fartyget inte föres alldeles rakt fram i den styrda riktningen uppkomma två slag av kurser för fartyget. Den sträcka fartyget tillryggalägger över vattnet kallas seglad distans och kursen är seglad kurs eller också styrad kurs. Men fartyget har i vanliga fall inte förflyttat sig just på det sättet nämnda kurs anger. Man talar därför om behållen kurs, det vill säga linjen, som fartyget verkligen seglat sedan man från den styrda kursen fråndragit avdriften. Man har vidare att observera, att den efter kompassen styrda kursen inte är den verkliga, ty genom att den geografiska nordpolen och den magnetiska nordpolen inte befinna sig på samma plats har kompassen en missvisning, som först måste tagas med i kalkylen. Genom att styråran förr i allmänhet vilade på högra sidan av akterstäven har höger sida på ett fartyg namnet styrbord. Mannen, som styrde, vände ryggen — bagen, baken — åt motsatta sidan, och denna sida kallas babord. Om seglande fartyg mötas under gång rätt emot varandra så att fara kan uppstå för att de kollidera har den praxis utbildat sig till sjös, att man viker — vajar — till höger. Man möter alltså varandra på babords sida. För att man under mörker skulle kunna giva sin närvaro tillkänna blev det tidigt bruk, att fartygen förde ljus, lantärnor, vilka på forntida skepp ofta voro mycket stora och ofta praktfulla lanterni-ner. Numera har man för att lampan skall kunna bättre motstå vind och vatten en mycket inbygd typ av lantärnor. Man fann på att för att giva tillkänna vilken sida av fartyget det var, som vändes mot den mötande, visa ljus av olika bestämda sken. Grönt ljus blev styrbordssidans ljus, och rött sken visades på babordssidan. Detta bruk har hållit sig genom tiderna och i modern sjölagstiftning lagfästs. Det kan omtalas i detta sammanhang, att fartyg,