Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen: Farkosten från den urholkade trädstammen till den moderna oceanflygaren - Hur man finner väg på havet - Fyrtornens uppkomst och utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
FJÄRDE DELEN. SJÖFARTEN.
krönet, lanterninen. Men trots att man tagit till tornet ett tjogtal
meter, visade det sig vara så lågt att riktigt kraftiga vågor sköljde
över detsamma. Tornet lär ha skakats för sjöarnas anlopp och
många gånger lossnade stenar i byggnaden, men det stod på sin post
i ett hundratal år.
Vid denna tid hade skakningarna och saltvattnets vittrande
inverkan skadat fyrtornets grund, så att man var på det klara med
att tornets bestånd var allvarligt hotat. Beslut fattades 1878 om
byggandet av ett nytt torn, och man hade då funnit att ett skär vid
sidan om den plats, där de tidigare tornen uppförts, lämpade sig
bättre för fyrtornsbygget. Men man hade det att räkna med, att
vid flodtillströmningen sattes klippan ett par meter under vattnet.
Likväl tog man i håll med uppgiften att lägga en grund till ett stort
tilltaget fyrtorn.
Man företog många säkerhetsåtgärder och förberedelser, men det
första året lär man endast ha kunnat verka där ute under
sammanlagt 135 arbetstimmar. Denna tid använde man till att anlägga
fångdammar och annat skydd för de kommande arbetena. I klippan
neddrevos väldiga järnbultar, vilka voro avsedda att fasthålla de
kolossala stenblock man hade för avsikt att lägga underst i
fyrtornsbygget. Man högg dessutom ned de nedersta blocklagren, så
att de fingo en fast fot i klippan. Inbördes sammanhöllos
stenblocken med grova järnkrampor. Nu hade man vida modernare
arbetsmaskiner och redskap än vid tidigare fyrtornsbyggen på
denna plats. Genom tillräckligt bäriga lyftkranar var det möjligt att
under den korta arbetstiden lägga stenkolosserna på plats, och
genom att man hade till förfogande lufttrycksborr underlättades nu
arbetet med borrning i klippgrunden.
Tornet uppfördes av ingeniören J. N. Douglas, och denne hade
till sitt förfogande ett i närheten av klippan liggande verkstadsfartyg,
varför arbetet skred så raskt fram att fyrtornet var färdigt 1882.
Nedtill är det cirka 14 meter i omkrets, och ovan den nära sju meter
höga foten reser sig ett fyrtio meter högt torn, vilket hittills trotsar
elementens påfrestningar. Det har kostat något över en miljon
kronor att uppbygga denna fyr, som invigdes 1883.
Vid Englands sydspets utanför Scillyöarna ligger ett fyrtorn som
om möjligt var ändå svårare att uppföra än Eddystone-fyrtornet.
Omkring elva kilometer sydväst om Scillyöarna i Atlanten ligger en
farlig klippa, Bishop Röck, vilken även den med sin spets knappast
nådde upp till vattenytan. Klippan består av hård granit, och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
