Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: Elektriska maskiner och kraftöverföring - Den elektriska strömkretsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 TREDJE DELEN. KRAFTMASKINER O. KRAFTÖVERFÖRING
varje tidsmoment med positiv strömriktning uppåt och negativ
nedåt, får strömkurvan ett vågformigt utseende — en s. k. sinuskurva.
Strömförloppet mellan två likvärdiga punkter exempelvis två positiva
maxima kallar man en period. Antalet perioder pr sekund
benämnes frekvens. Den vanligaste förekommande frekvensen vid
växelströmsanläggningar är 50 perioder pr sekund. Under varje period
växlar strömmen riktning två gånger. Vid 50 perioder pr sekund
växlar sålunda strömmen riktning 100 gånger på en sekund.
Trots att strömstyrkan ständigt varierar vid växelström, talar
man dock om dess värde som en bestämd storhet. Man utgår därvid
från ett visst medelvärde, och har det konstaterats, att en sinusfor-
mad växelström har samma effektivitet
som en likström, vars strömstyrka är
0,70 7 gånger så stor som
växelströmmens maximivärde. En sådan likström
utvecklar sålunda i ett motstånd pr
sekund samma värmemängd som
växelströmmen. Med en växelströms
effektivvärde menar man därför en
strömstyrka, som är 0,707 gånger maximal
värdet. På samma sätt är spänningens
ef-fektiwärde 0,707 gånger spänningens
maximivärde. När ingenting annat
angives, menar man alltid effektivvärdena vid tal om en växelströms
spänning och strömstyrka.
Växelströmmen avviker till sina verkningar i flera avseenden från
likströmmen. Värmeverkan av en elektrisk ström är givetvis
oberoende av strömriktningen och i detta avseende finnes ingen skillnad
mellan de båda strömarterna. Däremot uppnår man icke genom
växelström någon kemisk eller elektrolytisk verkan, som ju är fallet
vid likström. Växelströmmens magnetiska verkningar skilja sig
även från likströmmens, då ju det magnetiska fältet växlar riktning
samtidigt med strömmen. Sålunda gör en magnetnål icke utslag för
växelström, emedan den icke hinner följa med magnetfältets
växlingar. Elektromagneter, som matas med växelström, utöva
visserligen dragningskraft på järndelar, men deras polaritet växlar med
strömmen. Från denna polaritetsväxling härrör det brummande
ljud, som alltid höres vid växelströmsmagneter.
Såsom vi förut sett, motverkar självinduktionen alla förändringar
i strömstyrkan hos en ledare. Den verkar som ett slags elektrisk
tröghet. Vid växelström förorsakar självinduktionen, att strömrikt-
Fig. 12. Fasförskjutning
mellan spänning och strömstyrka
vid växelström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
