Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: Elektriska maskiner och kraftöverföring - Elektriska maskiner - Några historiska maskintyper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 TREDJE DELEN.. KRAFTMASKINER O. KRAFTÖVERFÖRING
strömkretsen och kommutatorn upprätthölls av tvenne
metallfjäd-rar, som släpade mot denna.
Några större verkningar kunde emellertid icke uppnås med
Pixiis maskin. Man tog då och ökade antalet magneter och spolar,
och i stället för att låta magneterna rotera, gjorde man dessa fasta
och spolarna rörliga. På 1850-talet anlade i Frankrike ett bolag,
’TAlliance", en fabrik för tillverkning av elektriska maskiner enligt
denna princip. Dessa "Alliancemaskiner" fingo stora dimensioner
med ända upp till 48 magneter och 96 trådspolar, och man lyckades
använda dem bland annat för alstrande av ström till fyrbelysning.
Drivkraften till generatorerna utgjordes av ångmaskiner.
Stål-magneterna gjorde emellertid, att maskinerna blevo stora, klumpiga
och dyrbara, och därtill kom att magneterna så småningom förlorade
sin magnetism. Man fann då på att i stället för stålmagneter
använda elektromagneter, och engelsmannen Wheatstone införde
dylika, vilka erhöllo sin ström från galvaniska element. Senare sökte
man åstadkomma magnetiseringsströmmen från en separat mindre
generator. Engelsmannen Brett kom på den tanken, att man borde
kunna använda den av generatorn genererade strömmen till
magnetiseringen, genom att inkoppla magnetlindningarna i serie med
huvudströmkretsen. Till magnetspolarna började man använda
gjutna järnkärnor, och det visade sig att dessa bibehöllo, sedan
magnetiseringsströmmen brutits, en ringa del av sin magnetism,
den s. k. remanenta magnetismen. Denna var emellertid
tillräckligt stark att vid generatorns igångsättning alstra en svag ström i
huvudkretsen, och då denna leddes genom magnetlindningarna,
ökades magnetismen hos magneterna med resultat, att huvudströmmen
blev starkare o. s. v. På detta sätt arbetade maskinen upp sig själv
till full spänning och strömstyrka. Maskiner byggda enligt denna
princip kallades för dynamo-elektriska, och man har funnit skisser
till dylika i dansken Sören Hjorts skissbok, daterad år 1851. Såsom
vi i det följande skola se, tillämpas denna princip ännu i dag vid
moderna maskinkonstruktioner. Sören Hjorts funderingar blevo
emellertid icke omsatta i praktiken förrän åren 1866—67 genom den
tyske doktorn Werner Siemens och engelsmannen Wheatstone.
Siemens uppfann även en bättre konstruktion av magnetspolarna, i
vilka strömalstringen skedde. Han hade funnit, att orsaken till
maskinernas relativt låga effekt var att söka i det ofullständiga
tillgodogörandet av magnetfältet. De många magnetspolarna
sammanslog han till ett enda "ankare" eller "induktor" med långsträckt
form och tvärsektion liknande ett dubbelt T. Tråden upplindades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
