Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: Elektriska maskiner och kraftöverföring - Perpetuum Mobile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316 TREDJE DELEN.. KRAFTMASKINER O. KRAFTÖVERFÖRING
höjer jag fria änden ytterligare, bildar vätskan här en inåtbuktad
yta. Hårrörskraften är sålunda lika omöjlig för problemet, som
tyngdkraften visat sig vara.
Den engelske biskopen Wilkens arbetade på 1600-talet med ett
perpetuum mobile-förslag, för vilket magnetkraften togs i anspråk.
På en pelare anbringade han en permanent magnet och snett uppställd
mot denna en tvågrenad bana så anordnad, att den ena grenen låg
under den andra. I banan lade han en järnkula, som av magneten
drogs upp till banans översta punkt. Så var det hans mening, att när
kulan kommit i detta läge, skulle den till följd av sin tyngd falla ned
i undre grenen av banan och rulla tillbaka till utgångspunkten.
År 1799 tog engelsmannen W. Stephan patent på ett annat
magnetiskt perpetuum mobile. I ett fyrkantigt hjul anbringade han
små-magneter, som kunde röra sig i banor till och från hjulets centrum.
På vardera sidan om hjulet uppsatte han på gångjärn två större
permanenta magneter, den ena med nordpolen och den andra med
Sydpolen riktad mot hjulet. De stora magneterna skulle sålunda med
sin magnetiska kraft åverka småmagneterna, så att dessa på ena
hjulsidan drogos ut mot periferien och på den andra sidan drogos mot
centrum. Härigenom skulle sålunda den ena sidan av hjulet få
större vridningskraft än den andra, och hjulet komma i rotation.
Dessvärre lyckades ej heller detta förslag, beroende på att när den lilla
magneten närmar sig den dragande magneten, har den
genomsnittligt större avstånd från magneten, än när den avlägsnar sig därifrån.
Det är lätt att övertyga sig härom, om man uppritar anordningen.
Genom att giva hjulet fyrkantig form har uppfinnaren tydligen sökt
förminska denna olägenhet, i det de stora magneterna därigenom
förskjutas i förhållande till hjulets centrum.
En annan uppfinnare har sökt lösa problemet genom att placera
ett antal magnetiska nordpoler i en krans på ekrar runt om ett
hjulnav. En kraftig permanent magnet, anbringad utanför denna krans,
skall hålla kransen i rotation, i det magnetens sydpol attraherar och
nordpolen repellerar de små nordpolerna. I vissa lägen kan också
denna verkan erhållas, men i andra uppstår motriktad kraft på
kransen, och rotationen uteblir. Den motriktade kraften uppträder
sålunda, när en nordpol befinner sig mitt framför den stora magneten med
samma avstånd till dess respektive nord- och sydpoler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
