Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: Skyddsmedeln - Kirurgiska instrument och metoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIRURGISKA INSTRUMENT OCH METODER 289
stånd att undersöka det inre av urinblåsan, att se långt upp i
tjocktarmen, ja, till och med ända ned i luftrörens förgreningar.
Att kirurgen redan från början måst begagna hjälpmedel, är
naturligt. Våra egna händer äro ju föga lämpade till att med dem
göra operativa ingrepp. Fingrarna äro ofta icke långa nog eller icke
stark? nog för att
hålla fast, handen
är för stor för att
kunna föras in i en
liten hålighet, o. s. v.
På grund av detta
och många andra
omständigheter måste
operatören gripa till
särskilda kirurgiska
instrument.
Det är icke
otänkbart, att den man,
som först uppfann
pincetten (en sorts
liten tång), tången
och saxen, har fått
idén från fåglarnas
näbb, hummerns
eller kräftans klor.
Mekanismen är
nämligen precis
densamma.
Ovannämnda instruments .huvuduppgift är att gripa eller att hålla
fast. En annan grupp instrument, som kirurgerna redan i forna
tider kände till, är skärande, nämligen kniven, mejseln och saxen. Men
utvecklingen skred vidare framåt. Efter hand som kännedomen om
människokroppens anatomi och fysiologi ökades, växte även
möjligheten för kirurgiskt ingrepp. Den ena vetenskapen för den andra med
sig och leder därifrån vidare in på nya eller besläktade områden.
Vi kunna se följderna av de stora naturvetenskapliga upptäckter,
som gjordes under renässansen (1400-talet), när den klassiska
bildningen åter börjar blomstra. De avspegla sig i kirurgiens utveckling
under 1600- och 1700-talet. Instrumenten blevo under denna tid allt
sinnrikare i sin konstruktion och utstyrdes i överensstämmelse med
den då rådande smaken med snirklar och krumelurer.
V 10
Fig. 13. Bränning av ett sår med glödande järn.
(Efter ett träsnitt av 1528.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
