Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångmaskinteknikens utveckling intill våra dagar - Den stationära ångmaskinens utveckling under 1800-talets förra hälft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄNGMASKINTEKNIKENS UTVECKLING. STATIONÄRA ÅNGMASKINER.
213
Bodmer torde hava varit den förste, som konstruerade en expansionsslid, medelst vilken
fyllningen kunde förändras genom vridning av en höger- och vänstergängad stång.
Allmänt benämnes dock denna expansionsslid efter den tyske ingenjören J. J. Meyer, som
omkr. år 1840 lyckades giva den storanvändning. Figurerna 118—120 visa densamma.
De båda sliderna hava olika uppgift. Den närmast slidplanet liggande sliden, vanligen
benämnd huvudslid eller grundslid, sköter om ångans utströmning ur cylindern,
kompression i densamma och förinströmning till cylindern innan slaget är slut. Fyllningen
däremot bestämmes av den yttre sliden, den s. k. expansionssliden. Denna utgöres av
tvenne plattor, vilka manövreras fram och åter över ryggen på
huvudsliden genom en slidstång, vilkens rörelse bestämmes av
särskild excenter. Plattorna kunna förskjutas närmare eller
längre från varandra genom att slidstången inuti slidskåpet
utbildats till höger- och vänstergängad skruv, genom vilkens
kringvridning plattorna omställas. Ju längre plattorna sålunda
skruvas från varandra desto mindre blir fyllningen och tvärtom.
Den största fyllningen bestämmes emellertid allt fortfarande av
huvudsliden och expansionsslidens uppgift är att avklippa
ång-tillförseln till cylindern innan huvudsliden gör detta.
Vid högre ångtryck vidlådde emellertid den meyerska
expansionssliden samma fel som enkelsliden, i det att den var
obalanserad och därför orsakade betydande friktionsarbete.
Redan tidigt kom ock tanken fram att ombilda den plana slidytan
till cylindrisk för att därigenom uppnå balansering. Figurerna
121—122 visa en dylik slid, den numera så allmänt använda
kolvsliden. Denna arbetar på fullständigt samma sätt som
mus-selsliden och har därför samma olägenheter beträffande
ång-fördelningen som densamma. Den är däremot, som sagt,
fullständigt balanserad, men erbjuder å andra sidan större
läck-möjligheter.
Den förutnämnde J. G. Bodmer konstruerade 1844 en
expansionsslid i samarbete med kolvslid som huvudslid. Figurerna
123—124 visa densamma, speciellt avsedd för en
lokomotivcylinder med tvenne kolvar. Principen är fullständigt
densamma som vid den plana expansionssliden, men fyllningens
omställning sker i detta fall genom slidens vridning. Långt senare, omkring år 1870,
uppfanns denna expansionsslid »ånyo» av den amerikanske ingenjören A. K. Rider
och benämnes numera allmänt Riderslid.
Tanken att låta ångan successivt expandera i flera cylindrar efter varandra är mycket
gammal. Den berömde engelske ingenjören Jonathan Hornblower uttog år 1781
det tidigaste patentet på detta område. Han vann emellertid föga framgång, dels emedan
då för tiden använda ångtryck voro för låga för att en dylik successiv expansion skulle
kunna visa sig erbjuda tillräckliga fördelar gentemot den ökade kompliceringen, dels
emedan Watts patent hindrade Hornblower att utnyttja den wattska ångmaskinens
bärande tankar. Hornblowers tanke var närmast att genom ångans arbete först i en
mindre, sedan i en större cylinder åstadkomma ångans expansion. Watt uttog år 1782
patent å ångans expansion i såväl en som tvenne cylindrar, men var dock i detta
avseende otvivelaktigt förekommen av Hornblower.
Fig. 121—122/ Kolvslid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
