Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångmaskinteknikens utveckling intill våra dagar - Ångmaskinens vidare utveckling och tillämpningar från 1850-talet till närvarande tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
ÅNGTEKNIKEN.
Fig. 227. Worthingtonpump från år 1857.
Fig. 228. Halls
pulsometer från
år 1870.
med. full fyllning utan expansion, vilket i förening med de små cylinderdimensionerna
orsakade en hög ångförbrukning pr pumphästkraft. Detta hade till en början ej så mycket
att betyda, emedan dels anspråken på ekonomi på den tiden ej voro så högt uppdrivna,
dels avloppsångan från ångpumpen vanligen användes till förvärmning av matarvattnet
och ångans värme därigenom återbördades
till pannan. I den mån utvecklingen gick
framåt började man dock finna
Worthington-pumpens höga ångförbrukning (ända till 50
—100 kg pr pumphk och timme)
besvärande. Det visade sig nämligen ej alltid
möjligt att tillvarataga avloppsvärmet, särskilt
vid mindre belastningar å huvudmaskineriet.
Matarpumpens ångförbrukning följde
nämligen ej matarmängden, utan var relativt
högre vid liten vattenmängd än vid stor.
Detta medförde att matarvattnet ej alltid
kunde utnyttja hela avloppsångans
värmeinnehåll, varför en del ånga måste utblåsas
i fria luften till ingen nytta. Härtill kom att det i ångpanneanläggningar med economiser
ej visade sig vara av större betydelse att använda mycket varmt matarvatten. Alltför
hög förvärmning genom avloppsångan gav därför ej det åsyftade ekonomiska resultatet.
För att reducera ångförbrukningen införde Worthington expansion i cylindrarna
och längre fram även successiv expansion. Han lyckades härigenom i så hög grad höja
ångekonomien, att den direkt arbetande ångpumpen fann användning ej blott som
matarpump, utan även som vattenverkspump för stora kraftbelopp. För närvarande
lär sålunda ej långt ifrån hälften av samtliga vattenverkspumpar i
Förenta staterna utgöras av Worthingtonpumpar.
Worthingtons exempel inspirerade en rad efterföljare att
arbeta efter liknande linjer. Så småningom uppstod sålunda ett stort
antal dylika ångpumpar utan svänghjul, de flesta s. k.
simplexpum-par, d. v. s. med endast en ångcylinder och en pumpcylinder. Bland
de mest kända namnen må nämnas Cameron, Blake, Voit och
Weir. Särskilt den sistnämnda utmärker sig för synnerligen solid
konstruktion och låg ångförbrukning. Den utföres vanligen
vertikal och har funnit mycket utbredd användning särskilt å fartyg,
där den blivit berömd för sin stora driftsäkerhet och goda ekonomi.
Uppfinnare- och konstruktörsarbetet å dessa simplexpumpar ligger
förnämligast på regleringsområdet.
Ångturbinpumpen har under senaste årtiondet upptagit tävlan
med ovannämnda pumpar och synes i ganska stor utsträckning
uttränga desamma såväl som matarpump vid större
ångkraftanläggningar som även vid vattenverk.
En egendomlig ångpump är pulsometern, som ursprungligen härleder sig från
Sa-verys ångmaskin, men i sin modernare form först konstruerades av den amerikanske
ingenjören Hall omkring 1870. Den saknar alla fram- och återgående delar.
Konstruktionen av Halls pulsometer framgår av figur 228. Den består av två rum, i vilka ångan
inströmmar omväxlande, och ångtilloppet regleras helt enkelt av en kulventil. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
