Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ångtekniken, av Tore Lindmark - Ångpannor - Ångpannebränslen och deras olika egenskaper - Luftmängd och förbränningsgaser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅNGPANNOR. luftmängd och förbränningsgaser. 299
eller kombination av båda torde i mycket komma att bli en kostnadsfråga. Vi
återkomma i ett senare kapitel närmare till luftförvärmning och luftförvärmare.
Vi vilja slutligen i denna inledande orientering framhålla bränslenas olika
benägenhet att slagga och denna slaggs skiftande egenskaper. Man skiljer mellan slaggbildande
och icke slaggbildande bränslen. Slaggen utgöres av bränslets mineraliska beståndsdelar.
Äro dessa >i huvudsak kalk bildas ingen egentlig slagg, utan endast en lös pulverformig
aska. Innehåller bränslet åter kisel eller järn bildas slagg, som smälter vid en viss
temperatur. Ju högre denna temperatur ligger, desto fördelaktigare är det för förbränningen
och för eldstaden. Flytande slagg täpper nämligen lätt igen lufttillströmningskanalerna
och blir då svår att avlägsna. Stenkol innehåller nästan alltid slaggbildande ämnen,
under det att brunkol, torv och träbränsle sakna dylika. Eldstädernas konstruktion
måste avpassas efter bränslets olika slaggningsegenskaper.
En del mindervärdiga kol och andra bränslen innehålla ofta en betydande procent
aska, som mången gång kan vara besvärlig. Rostens konstruktion måste anpassas även
härtill. Det är även viktigt tillse att vid avlägsnandet av slagg och aska minsta möjliga
mängd oförbränt bränsle medföljer.
Luftmängd och förbränningsgaser.
Varje bränsle erfordrar för sin förbränning en viss mängd syre och således en
motsvarande mängd luft.
Den teoretiskt nödvändiga luftmängden beror i huvudsak på bränslets halt av kol
och s. k. fritt väte, d. v. s. sådant väte, som ej kan anses bundet med bränslets syre.
Härav följer att luftmängden står i viss proportion till bränslets värme värde, enär ju
detta väsentligen erhålles av bränslets kol och fria vätehalt. Man kan därför, såsom
M. Gensch gjort, sammanbinda den teoretiska luftmängden och värme värdet med en
ekvation. Gensch anger sålunda
Lt = 1.37
We + &f
1000
i vilken Lt = den teoretiska viktsmängden luft pr 1 kg bränsle, We = det effektiva
värmevärdet och / = procenten fuktighet.
Om t. ex. ett bränsles We = 7 000 och / = 2, erhålles enligt ovannämnda ekvation
Lt = 1.37 • 7.012 = 9.61. Är åter för ett annat bränsle = 3 000 och / = 30 erhålles
Lt = 1.37 • 3.18 = 4.35. Genschs ekvation ger emellertid endast approximativt riktiga
värden.
Ovannämnda teoretiska luftmängd är ej tillfyllest. Vid varje förbränning i en
ångpanneeldstad erfordras nämligen överskottsluft, som kan vara procentuellt ganska
liten vid gasformigt bränsle, större vid flytande bränsle och måste vara ganska stor vid
fast bränsle. Detta fasta bränsle kan nämligen ej finfördelas så mycket, att varje
bränslepartikel får sin behövliga luftmängd, om endast den teoretiska luftmängden tillsläppes,
utan resultatet blir i sådant fall i stället att en del bränsle får för mycket luft, en annan
del för htet. Följden av denna ojämna luftfördelning blir tydligen, att en del bränsle
endast förbrinner till koloxid, varigenom en betydande förlust uppstår. Flytande bränsle
kan finfördelas före förbränningen i långt fullkomligare grad än det fasta bränslet och
erfordrar därför ett väsentligt mindre luftöverskott för att uppnå fullständig
förbrän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
