Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Förbränningsmotorn, av Edvard Hubendick - Utvecklingen av en del viktiga detalj- och hjälpanordningar - Tändanordningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DETALJ- OCH HJÄLP ANORDNINGAR. TÄNDANORDNINGAR.
725
hålles för tändning. Denna mekanism framgår av schemat, fig. 915. På motorns styraxel A
sitter fingret B, som griper och för med sig den på ankarets axel uppkilade vinkelhävarmen
C, varvid den å dennas andra armdel fästa spiralfjädern D spännes. När ankaret vridits c:a
30° ur sitt medelläge, släppes hävarmen av fingret, varvid fjädern häftigt vrider hävarmen
med ankaret tillbaka. På det att den därigenom alstrade strömmen skall brytas i det
ögonblick då ankaret passerar medelläget, sker denna brytning genom förmedling av
häv-armen C och en mekanism. Den kontakt, som skall brytas i motorcylinderns inre, är
hopbyggd till en s. k. tändfläns, fig. 916 och 917, vilken fastskruvas i motorns
cylinderlock. I flänsen äro insatta tvenne stift, av vilka det ena I är isolerat från flänsen medelst
porslinsisolatorer och förmedelst en isolerad ledning är förbundet med ankarlindningens
ena pol. Ankarlindningens andra pol är förbunden med ankarets järnmassa, vilken
står i ledande förbindelse med maskinens järnmassa, och alltså även med det andra
oisolerade stiftet F. Detta är rörligt och försett med en inre hävarm H, som av en yttre
fjäder (se även fig. 915) hålles tryckt mot stiftet I, samt med en yttre hävarm G. Stiftet F
tätar utåt medelst den inslipade invändiga, koniska anliggningen. Den genom strömmens
brytning bildade gnistan blir kraftigare ju hastigare brytningen sker, varför man medelst
ett slag på den yttre hävarmen G skiljer hävarmen H från stiftet I. Härför användes
den av fjädern tillbakasvängande hävarmens och ankarets levande kraft på sådant sätt,
att en stång E, fig. 915, som är förbunden med hävarmen G, stöter mot hävarmen G å
tändflänsens rörliga stift i det ögonblick ankaret passerar sitt medelläge.
Konstruktivt genomförd åskådliggöres mekanismen i fig. 918, visande hävarmen i
utböjt läge i den ställning, då fingret just skall släppa hävarmen, och fig. 919 vid
magnet-apparaten stående i sitt medelläge. I dessa två figurer är magnetapparaten något
modifierad, i det att ankaret är fast, men mellan detta och polskorna svänger en uppskuren
hylsa. De fördelar denna modifikation medför medgiver ej utrymmet att redogöra för.
Fig. 920. Magnettändning med gnistgap.
Högspäuningsinag-nettänduing’. Den nyss beskrivna tändanordningen med avbrytare
kan på grund av de rörliga massorna blott användas upp till ett begränsat varvantal.
Då det blir fråga om varvantal som närma sig eller överskrida tusen pr minut kunna
de pendlande delarna ej accelereras så att
apparaten hinner med. Det blir då
nödvändigt att söka sig fram på andra vägar.
Snart nog visade det sig vara
nödvändigt att övergå till apparater med roterande
ankare, men även tändflänsen måste
övergivas och ett stillastående gnistgap
komma till användning. Den slutliga
lösningen av detta problem är i princip
följande:
En på ankaret upplindad
primärledning av grov tråd börjar vid A, fig. 920, där
densamma står i förbindelse med apparatens
järnmassa. Dess andra ände slutar inom
apparaten med en metallisk släpring från vilken en släpkontakt vid B fortleder
strömmen till den även inom apparaten förlagda avbrytaren C. Från denna fortsätter
primärledningen till apparatens metallmassa så att vi hava en sluten strömkrets. Omkring
lindningen av grov tråd finnes en sekundärlindning av fin tråd, vilken utgår med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
