Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Metallernas bearbetning, av G. Sellergren - Gjutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GJUTNING. INLEDNING.
kända under benämningen »marmiker»). På samma ställe finnes ett runt kokkärl på
tre fötter, som enligt katalogen skulle härröra från 1300-talet men av många
forskare anses vara betydligt yngre, enär dylika kokkärl av gjutjärn på sin höjd kunna
härstamma från mitten av
1500-talet. För den första
avbildningen av sådana
kärl hava vi den kände
metallurgen Georg
Agri-cola att tacka, vilken i sitt
arbete »De re metallica»
även lämnat den
ovannämnda avbildningen, som
återgives i fig. 8. Han
säger uttryckligen, att det är
järngrytor, vilka användas
för saltkokning, och
omnämner till och med deras
egenskap att svärta
innehållet. Emellertid synes
av
bildningen, enligt mångens åsikt, icke tala för gjutjärn. Andra gjutstycken från gamla
tider föreställa klumpiga djurgestalter, sannolikt ugnsfötter, vilkas modell synbarligen
bestått av lera och som anses härröra från 1400-talet (fig. 9).
Korteligen, man kan troligen icke förlägga tidpunkten för gjutna järnföremåls
första användning i Europa längre tillbaka än till 1400-talet.
En likaledes ganska gammal gjutartikel är järnkulan, vars ålder sättes till slutet
av samma århundrade. Biringuccio yttrar i sin »Pyrotechnica» härom: »Ty man hade,
såvitt jag vet, icke använt järnkulor för artillerield före dem, vilka konung Karl av
Frankrike medförde för erövring av konungariket Neapel år 1495.» Redan Karl den
djärve begagnade gjut järnskulor av 7, 10, 20
och 30 skålpunds vikt. Men att järnkulor ännu
voro föga i bruk till och med vid 16:e
århundradets början framgår av staden Esslingens
inventarium för år 1507, vid vilken tidpunkt i
därvarande arsenal funnos 2 684 kulor av sten,
26 478 av bly och endast 324 av järn.
Den mäktigaste hävstången till
järngjut-ningskonstens uppsving har dock utan tvivel
maskintekniken varit; först denna gav i rikt
mått upphov till former, för vilka gjutjärnet
på grund av sin förmåga att antaga olika
sådana och genom sina hållfasthetsegenskaper
allra bäst ägnade sig. Snart ersatte man de
av trä gjorda kugghjulen i kvarnarna — maskinteknikens urkällor — med dylika av
gjutjärn. Och även om man kunde förfärdiga kanoner av smidesjärn och brons samt
ångcylindrar av kopparplåt, fanns det dock intet så lämpligt material som gjutjärnet,
vilket kunde bekvämt bearbetas samt var billigt och starkt. Med maskintekniken,
och i synnerhet med ångmaskinens tillkomst, började gjutjärnets tidsålder.
Fig. 8. Järngrytor från första hälften av 1300-talet.
Efter Agricola.
Fig. 9. Ugnsfot av gjutjärn. Omkring
1400-taiet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
