Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Metallernas bearbetning, av G. Sellergren - Gjutning - De olika formningssätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GJUTNING. DE OLIKA FORMNINGSSÄTTEN.
15
dock fått sin huvudsakliga tillämpning vid gjutning av metallegeringar, särskilt
lättsmälta sådana, såsom av bly, tenn, zink, antimon, aluminium och koppar. Den
moderna pressgjutningen har utvecklat sig från den av Bryce redan 1838 uppfunna
st.il-gjutningsmaskinen, vars gjutpress sedermera fick användning i den av Otto
Mergen-thaler 1885 konstruerade, betydelsefulla sättmaskinen. Den smälta metallen inpressas
genom en kolvpump i formarna (matriserna), som hava mycket växlande storlek och
form. Ännu ett egendomligt sätt att vid övertryck införa metallen i gjutformen har
nyligen införts i Tyskland. Trycket åstadkommes genom en serie tätt på varandra
följande explosioner. Metoden utföres vanligen vid gjutning från degel med
avloppskanal i bottnen. H. Zalla har utvecklat metoden i den riktning, att ett
konstant tryck, ävenledes genom en gas med övertryck, får verka på metallen samtidigt
med eller efter explosionstrycket. Några praktiska resultat av metoden föreligga dock
ej ännu. Besläktad med densamma är gjutning i evakuerade gjutformar, som i teori
förelegat sedan mitten av 1800-talet. Enligt A. Uhlmans uppfinning (1918)
åstadkommes vakuum genom en ångejektor, som insuger metallen i gjutformen. Ej heller denna
metod har vunnit någon allmännare användning.
Efter denna kortfattade översikt av de olika formmaterialens och gjutmetodernas
införande i tekniken må anföras ett par speciella exempel, visande allmänna
förfaringssättet för gjutformens framställning. Man torde med fullt fog kunna påstå, att
form-ningstekniken är gjutkonstens a och o. Ofta kommer formarens individuella smak och
handlag att göra sig gällande, i all synnerhet vid handformning, vilket givit anledning
till det i Amerika stundom hörda yttrandet: »Forming is an art, not a trade», ett
yttrande, som dock genom formningsmaskinernas allmänna införande allt mera förlorar sin
betydelse. Och i alla händelser kan man svårligen påstå, att vanlig formning med
användning av modell eller likartad anordning faller inom konsthantverkets område.
I de flesta fall användes en gjutmodéll, d. v. s. en noggrann avbild av det föremål,
som skall gjutas. Modellerna tillverkas vanligen av trä, metaller, gips m. m. (fasta
modeller), eller av formsand, vax, stearin m. m. (förlorade modeller), mera sällan
användes s. k. naturmodell, d. v. s. ett direkt ur naturen taget föremål, såsom en insekt,
blomma eller dylikt, en formningsmetod, som användes av B. Cellini redan omkr.
år 1500. Vid gjutmodellens tillverkning av trä bör hänsyn tagas såväl till träets
formförändring genom skevkastningar i följd av ojämn krympning —- en olägenhet,
som ofta undvikes genom hoplimning av flera delar med fibrerna korsande varandra
—- som ock till det blivande gjutgodsets krympning vid avsvalning från smältpunkten
till vanlig temperatur. Denna krympning växlar mellan 1: 65 (mässing) till 1: 150
(brons) med ett medelvärde av 1: 100 (gjutjärn). Modellerna göras något »smygda»
eller med »släppning», d. v. s. smalare uppåt, för att kunna uttagas ur formen utan att
denna förstöres. Vid gjutning av ihåligt gods (kärngods) förses modellen med utskjutande
delar (kärnmärken, kärnanvisningar) av en form och storlek, motsvarande kärnans,
varigenom vid formningen bildas motsvarande fördjupningar, kärncentra, i vilka kärnan
inlägges, i vissa fall vilande på kärnstöd. Trämodeller målas eller fernissas till skydd
mot fuktighet och för att släppa formsanden.
Vid formning med modell kunna två något olika metoder tillämpas. I ena fallet
nedpressas den i ett stycke gjorda, d. v. s. odelade modellen till hälften i en med sand
fylld flaska, ovanpå vilken den andra ställes och rammas. Denna metod är visserligen
enkel och billig men har olägenheten, att den undre flaskan måste omrammas, enär
formmaterialets styrka under modellen blir mycket bristfällig, vartill kommer, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
