Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Metallernas bearbetning, av G. Sellergren - Metallernas färdigbearbetning - Manufaktursmide - Bearbetning av plåt och bleck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
METALLERNAS BEARBETNING.
blybad till c:a 800° eller saltbad av klorbarium till c:a 980° i slutna ugnar, varvid sänkets
fot före upphettningen överstrykes med eldfast lera, som borttages vid avkylningen. Först
avkyles sänkets fot, därpå dess dynplan i särskilda härdlådor med cirkulerande vatten av
25° C. temp., varefter följer anlöpning till 215° C. i olja med slutlig avsvalning i luft.
Vi finna sålunda, att smidessänken i följd av den besvärliga tillverkningen äro mycket
dyrbara verktyg, som för att bliva lönande i användning förutsätta en viss grad av
massproduktion. I ett och samma sänke kunna produceras från 4 000 ända till 40 000
arbetsstycken allt efter antalet hej arslag för varje föremål, materialets hårdhet,
formförändringens storlek m. m. I synnerhet äro formens kanter utsatta för slitning i följd
av. den överflödiga metallens snabba utflytning i fogen vid slaget. Efter utglödgning,
slipning av sänkplanet samt omgravering kan ett utslitet sänke göras användbart.
Bearbetning av plat och bleck.
Fig. 242. Romersk
hjälm.
Fig. 241. Romerskt fjällharnesk.
Fig. 243. Hjälm av järn med hjälmkam av
silverbelagd brons. Ultnna. f.
Inledning. Med »plåt» menar man ett stycke metall, vars tjocklek högst betydligt
understiger bredd och längd; den är, kan man säga, blott ett halvfabrikat, ett ämne,
som sedan genom olika arbetsmetoder formas
och bearbetas till de mest olika föremål. I äldre
tider ansåg man, att plåt endast kunde
framställas av de mjukare och
tänj-barare metallerna, såsom guld,
silver, koppar m. m., varemot
järnet användes uteslutande
till verktyg och redskap. Men
småningom kom man
underfund med att denna metall
även lät tänja sig, i likhet
med förstnämnda metaller, och
att den till följd av betydligt större hållfasthet och billigare pris bättre lämpade sig
till många föremål, såsom rustningar, sköldar och dylikt.
Till en början användes järnplåten i form av smärre skållor, som fästes utanpå ett
läderkyller. Så uppkom det romerska
»fjällharnesket» (fig. 241), vilket förekommer även
i andra länder ännu i början av medeltiden
jämte den då brukliga ringbrynjan och
slutligen utvecklades till riddartidens
konstmässiga plåtharnesk. Harneskmakarna i dessa
tider voro verkliga konstnärer i att genom
drivning bearbeta plåt uti de mest olika
former. Hjälmar av järn infördes emellertid
redan av den romerske härföraren Camillus,
som levde omkring 400 år f. Kr. Ett
beundransvärt prov på konstfärdighet i sådan
tillverkning är en vid Stuttgart funnen hjälm
(fig. 242), å vilken, som man ser, hårets lockar genom drivning efterbildats i metallen,
antagligen icke endast såsom prydnad utan även för att genom bucklorna öka
mot-ståndsförmågan mot hugg och slag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
