Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Metallernas bearbetning, av G. Sellergren - Metallernas färdigbearbetning - Bearbetning av plåt och bleck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
METALLERNAS BEARBETNING.
Lödning skiljer sig från svetsning däruti, att de båda metallernas förening
åstadkommes genom en tredje metall, som i smält tillstånd anbringas mellan de förra, vilka
ej behöva förut starkt upphettas. Lödmetallen eller lodet bör till sina egenskaper rätta
sig efter de metaller, som skola sammanlödas, och hava, såvitt möjligt, samma färg
men vara något lättsmältare. Man använder mjukt och lättsmält lod ■— snällod, en
legering av tenn och bly — för lödning av mässing, koppar, järn, zink och förtent
järnbleck m. m. Detta lod äger ringa styrka och smältes vanligen med lödkolv. Ett starkare
och mera hårdsmält lod framställes av zinkrik mässing och kallas slaglod, vartill även
kan användas koppar eller silver. Till lödning av silverarbeten användes en mycket silver
-haltig kopparlegering och för
guldarbeten en guldlegering med
silver eller koppar. I
allmänhet tillämpas den principen,
att en metall lödes med samma
metall såsom lod, dock med
tillsats av en annan metall, som
något sänker lodets smältpunkt.
För upphettning av
snäll-eller tennlodet till smältning
användes vanligen lödkolven,
som består av ett med
handtag försett, hammarliknande
verktyg, helst av koppar, som
är en god värmeledare. Med
hänsyn till kopparkolvens form
skiljer man emellan hammarkolv
(fig. 258, 261), spetskolv (fig.260)
och kombinerad kolv (fig. 259).
Före användandet »förtennas»
lödkolven, d. v. s. överdrages
med ett tunt lager av lödtenn,
sedan kanten först blivit filad
och uppvärmd och ytan
ren
gjord med salmiak- eller saltlösning. Härigenom fastnar en del av tennet på lödkolven
samt överföres från densamma till de förut väl renade metallytor, som skola
sammanlödas, varvid man söker att så jämnt och likformigt som möjligt utbreda lodet i
fogen genom användning av kolvens tillspetsade del. För kolvens upphettning
användes förr en vanlig träkolsässja, men numera betjänar man sig hellre av en mot
kolven ständigt brinnande gaslåga i förbindelse med lufttillförsel, antingen genom en
vanlig Bunsen-brännare eller genom särskilt blästerrör (fig. 259, 260). En pneumatisk
lödkolv med anordning för insugning och utpressning av det smälta lodet vid kolven visas
i fig. 261. Vid handtagets ände finnes en kautschukboll g, som kan utvidgas eller
sammanpressas genom förskjutning av ringen a, vilken är förenad med bollen g medelst
stängerna b och tryckstycket c. Vid den ihåliga, förut upphettade kolvens förande
över det smälta lodet insuges detta därigenom, att kolvens hålighet genom det
rör-formade skaftet står i förbindelse med kautschukbollen g.
Såsom lödmedel användes vanligen en lösning av zink i saltsyra, med eller utan
Fig. 258.
Lödkolv av
hammarform.
Fig. 259.
Gaslödkolv.
Fig. 260.
Spetskolv.
Fig. 261.
Pneumatisk
lödkolv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
