Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Metallernas bearbetning, av G. Sellergren - Metallernas färdigbearbetning - Mekanisk verkstadsindustri - Slipning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
METALLERNAS BEARBETNING.
åldern. Slipning av ädla stenar blev mycket tidigt ett konsthantverk. Theodoros
från Samos (532 f. Kr.) säges hava i Grekland uppfunnit konsten att slipa hårda
ädelstenar, antagligen med tillhjälp av den i detta land redan denna tid brutna smärgeln
eller möjligen med rubiner. Plinius (omkr. 77 e. Kr.) omtalar i sin Historia naturalis,
att man använde olja vid slipning av vapen på slipstenar från Kreta och Laconien,
möjligen våra dagars berömda »levantinska» oljebrynstenar. Huruvida den ännu i vår
tid brukliga slipstenen med trampdrift varit känd under den romerska kejsartiden, såsom
på flera ställen omtalas, torde vara ovisst. Enligt säkra uppgifter vet man dock, att
»skärslipare» redan på 1400-talet vandrade kring land och rike med sina slipstenar på
ryggen, såsom de mångenstädes göra än i dag. På L. da Vincis tid hade slipkonsten
nått en hög utveckling, vilket framgår av hans ritning och beskrivning till en slipmaskin,
försedd med 5 slipskivor av hårt trä på samma axel, alla klädda med läder för användning
av smärgel och olja. Och ett nästan efter nutida fordringar, anlagt sliperi, drivet med
vattenhjul och avsett för slipning av hjälmar, harnesk, arm- och benskenor m. m. av
stål, är visat i ett kopparstick efter Collaert (omkr. 1570), förvarat i museet i München.
Sin stora, man kan väl säga revolutionerande betydelse inom metallbearbetningen erhöll
slipningen först genom införandet av de starka, konstgjorda smärgelskivorna på
1840-talet, vilka tilläto en väsentligt ökad sliphastighet.
Slipning kan karakteriseras såsom en intensiv nötning eller ett friktionsarbete,
som i allmänhet uppkommer, då två material gnidas mot varandra. De vanliga
slipmedlen, hos vilka framför allt fordras en viss hårdhetsgrad, äro av mineralisk art, och
kristallernas spetsar verka mot arbetsytan under olika, på kristallens form beroende
skärvinklar, som dock alltid betydligt överstiga 90°, sålunda angripande ytan på samma
sätt som upprymmare och andra skavande verktyg. Det bildade spånelementet erhåller
kommaform liksom vid fräsning. I regel bör visserligen slipmedlet vara hårdare än det
material, som skall slipas. Dock kan en lägre hårdhetsgrad hos det förra ersättas med
en stor sliphastighet. Sålunda kan exempelvis glas slipas med koppar och härdat stål
med järn, om slipskivan har tillräckligt stor hastighet. Anledningen till detta vid första
påseendet egendomliga fenomen är att söka uti den genom friktionen alstrade, lokala
temperaturhöjningen, ofta åtföljd av en förbränning av materialet under livlig
gnist-bildning. I samma mån hastigheten ökas minskas slipmotståndet i följd av
uppmjukningen genom den höjda temperaturen. Bortledes friktionsvärmet genom en kylvätska,
så att arbetsstyckets temperatur hålles konstant, inträder ej nämnda fenomen.
Slipningsresultatet, som kan angivas i den pr sekund bortslipade metallmängden,
är uppenbarligen beroende på en mängd faktorer, av vilka de viktigaste äro sliphastigheten
och sliptrycket. För precisionsarbeten gäller regeln: litet tryck och stor hastighet. Denna
senare tages lämpligen 5 m pr sek. vid slipning av eggverktyg på naturlig sten, c:a 15 m
vid annan slipning på samma material, exempelvis för finare järn- och stålmanufakturer
på sandsten, samt 25 å 30 m på konstgjorda slipskivor, som dock böra avprovas vid en
3 gånger större hastighet, innan de utsläppas i handeln. Försök hava visat att
avverkningen vid torrslipning av smidesjärn och stål stegras högst väsentligt med
sliphastigheten, nämligen med kvadraten å densamma, dock under förutsättning att slipskivan
hålles vid konstant slipförmåga. Andra på resultatet inverkande faktorer äro
arbetsstyckets och slipytans hårdhet samt den senares övriga, på friktionskoefficienten
inverkande egenskaper, särskilt kristallernas eller slipkornens form och storlek samt
bindemedlets egenskaper.
Detta arbetssätt har en synnerligen mångsidig användning. Viktigast torde, åtmin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
