Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Urteknik, av G. Willén - De mekaniska uren - Ur med balans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE MEKANISKA UREN. UR MED LODKRAFT.
403
Fig. 807. Hjulserie.
livsbetingelse. Det håller nämligen bokstavligen liv i uret, d. v. s. det håller uret i jämn
gång. Först i och med denna uppfinning kan man strängt taget tala om en verkligt
noggrann mätning av tiden. Det ur, som Gerbert på sin tid uppsatte i Magdeburg, var
försett med en dylik anordning, och drivkraften utgjordes av lod.
Såvitt man vet, var detta ur också det första, som försetts med gång,
och man har sålunda velat tillskriva honom äran av denna
betydelsefulla uppfinning.
Tänker man sig en serie av hjul, små och stora, se fig. 807, vilka
genom tänder och utväxlingar gripa in i varandra, hjulet b
gripande in i driven c, denna i sin tur förenad med hjulet d o. s. v.,
och som sättas i rörelse förmedelst en vikt P, upphängd i ett
snöre, som är upplindat på en på axeln till det största hjulet
placerad trumma a, så kommer vikten att sätta hjulsystemet i gång,
och rörelsen slutar icke, förrän hela snöret är avlindat från trumman
eller vikten nått golvet, och om ej särskilda åtgärder vidtagas,
kommer detta att ha skett inom några ögonblick, under det att
hjulen erhålla en allt våldsammare fart. Någon mätning eller
uppdelning av tiden kan härvidlag naturligtvis icke ifrågakomma.
Kan man emellertid åstadkomma en mekanisk anordning, som
hämmar hjulens rörelse, så att denna blir jämn och regelbunden, öppnar sig
en.möjlighet att få ett visst hjul att gå runt ett varv under loppet av en viss bestämd tid,
exempelvis under loppet av en dag.
Det första slaget av en dylik hämmande anordning är spindelgången. Den verkar
liksom varje hämmanordning på verkets minsta hjul, vilket i ur med spindelgång kallas
gånghjulet och utgöres av ett kronhjul med ett antal starkt tillspetsade tänder. Se
fig. 808.
Gånghjulet b anbragtes ursprungligen på en vågrät axel a, så att det rörde sig
kring denna i ett lodrätt plan med tänderna vända mot spindeln c. Denna består av en
klen metallaxel försedd med tvenne små flikar, s. k. »lappar», d och e, vilka sitta i rät
vinkel mot spindeln med ett inbördes avstånd från mitt till mitt lika med gånghjulets
diameter, på så sätt, att den översta delen av gånghjulets tänder verkar på den översta
lappen, den undre delen på den nedre lappen. När lodet
hängdes på, och gånghjulet tillsammans med urets andra
hjul av lodets tyngd tvingades att gå runt, skulle hjulet,
förutan spindelns hämmande inverkan, snurrat runt med
växande fart, men detta förhindras just av spindeln. Denna
har på sin toppända en vågrät arm s—s’, på franska kallad
le balancier, försedd med små skjutbara vikter, vilka kunna
närmas till eller avlägsnas från medelpunkten och sålunda
reglera armens svängningshastighet.
När nu en av gånghjulets tänder vid hjulets kringgående
rörelse exempelvis pressar mot den övre spindellappen d,
föres denna åt sidan av tanden, och spindelaxeln samt armen
följa med i rörelsen. Men i samma ögonblick, som tanden har
vridit spindellappen så mycket åt sidan, att den kan slippa förbi densamma, faller den
nedre spindellappen e in och möter med armens ännu icke upphörda rörelse den
framåt-gående tanden på gånghjulets underkant. Nu måste den för sin del föras åt sidan för
Fig. 808. Spindelgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
