Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Urteknik, av G. Willén - De mekaniska uren - Serieur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SERIEUR. ELEKTRISKA UR.
429
3. Uren drivas av lod eller fjädrar, uppdragna för hand eller annorledes, t. ex.
genom elektricitet, och strömmen ställer eller kontrollerar visarna på bestämda tider,
vanligen en gång i timmen, genom rörliga armar eller en hjärtformig del, så att alla till
samma grupp hörande ur visa möjligast lika tid.
En praktisk konstruktion av de till första gruppen hörande urslagen utfördes redan
av Breguet, och denna har också tjänat till föredöme för de flesta följande. I samband
med ett hjul till gångverket fanns en fjäder, som spändes varje gång strömmen passerade.
Därmed hade uret fått kraft att gå tills nästa ström anlände, då samma förlopp upprepades.
Det i fig. 841 schematiskt återgivna elektriska uret är försett med en hävarmsvikt g,
som driver urverket. Denna vikt vrider sig kring axeln a och griper med spärrklinkan
e in i hjulet >S, vilket i sin tur är förbundet med hjulet m. Detta senare griper med
en driv in i själva gånghjulet. Vikten g sjunker till följd av tyngdlagen stötvis för varje
pendelsvängning under det att den härunder förmedelst klinkan e medtager hjulet N i
samma riktning. Därvid sättes också hjulet m och sålunda hela urverket i rörelse.
Så snart vikten g nått sin nedersta ställning g, kommer den att ligga an mot
släpkontakten d på ankararmen h hörande till elektromagneten & och sluter därigenom
strömkretsen till batteriet u. Ankaret dragés då till av strömmen, och genom hävarmens
h rörelse lyftes vikten g åter upp till sin utgångsställning, så att den kan avlämna ny
drivkraft. Under det lilla tidsmoment, som åtgår för viktens höjande, erhåller uret sin
drivkraft från en fjäder, som finnes på hjulet S. Detta senare hindras att vrida sig
tillbaka genom spärrhaken k.
Den elektriska kontakten mellan hävarmen g och h är, emedan de båda hävarmarnas
g och h vridpunkter icke sammanfalla, en släpkontakt. Under nära nog hela tiden för
upplyftningen av vikten g blir sålunda strömkretsen sluten, och först vid hävningens
sista moment kommer isolatorstenen i på hävarmen h i beröring med den på fjädern c
varande kontaktytan, varvid strömmen brytes, och armen h genom fjädern / ryckes
tillbaka till sitt utgångsläge.
Allt eftersom den från
batteriet u lämnade strömstyrkan är
större eller mindre, kommer
vikten g att lyftas’ mer eller mindre
högt. Vid stark ström lyftes
vikten så högt, att det dröjer 38—
40 sekunder innan densamma
sjunkit till sitt nedersta läge för
att åter upplyftas, under det att
vid den svagaste ström, som kan
lyfta vikten, den blott kommer
så pass högt, att tiden för dess
nedsjunkning blir 20—22
sekunder. För att kunna reglera
ström
men är i strömkretsen, som består av tre stycken torrelement, en reostat R inkopplad.
Reostatens motstånd varierande mellan 0 och 50 ohm inställes förmedelst skivan t så,
att den elektriska uppdragningen verkställes i perioder mellan 32—34 sekunder.
Den elektriska spänningen hos batteriet, vilken då elementen äro nya är 3 X 1.4 eller
lika med 4.2 volt, avtager emellertid så småningom, varför en månatlig kontrollering bör
verkställas. Vart annat ellervart tredje år böra dessutom kontakty torna r engöras o ch ur et överses.
Fig. 841. Ur med elektrisk uppdragning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
