Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i lantkriget, av W. Lindberg - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IV.
VAPENTEKNIK.
VAPEN I LANTKRIGET.
Av major W. Lindberg.
Inledning.
Anfallsvapen. Dels för vilda djurs dödande, dels för strid människor emellan
användes redan i människosläktets barndom spjutet eller lansen (piken), yxan samt klubban.
Spjuten voro av två slag med avseende å längd och grovlek, allteftersom de användes
till kast eller endast till stöt. Under medeltiden utgjordes riddarnas förnämsta vapen
av lansen eller glaven. Piken eller spetsen var ett spjut med ända till 6 m längd och
utgjorde landsknektarnas viktigaste vapen, som endast småningom undanträngdes av
eldvapnen såsom fotfolksbeväpning; under namn av sponton eller halvpik bibehölls ett
dylikt vapen i vårt land såsom befälsbeväpning långt in på 1700-talet.
Ryttarlansen, stundom tillverkad av ett stålrör, varmed kavalleriet i åtskilliga
länder var beväpnat vid världskrigets utbrott, är ej annat än en avläggare av piken.
Stridsyxan användes liksom spjutet både på nära håll och till kastning. I början av
1300-talet förlängdes skaftet och själva yxan försågs med en spets i skaftets förlängning
och en dylik på andra sidan om eggen. Detta vapen benämndes hällebard och utgjorde
sålunda en sammansättning av yxa och spjut samt användes såväl till stöt som hugg.
Vid samma tid uppkom ett annat dylikt vapen, bardisanen.
Klubban var i sin enklaste form endast en grov käpp, vars ena ände var tyngre än
den andra. Klubban utgjorde ännu under medeltiden ett mycket vanligt vapen för
bönderna.
Klubban kallades spikklubba, morgonstjärna eller härsporre, då den var beslagen
med stora järntaggar, samt slaktgissel, då den utgjordes av ett skaft med i ena änden fäst
kedja, vari hängde en med taggar försedd järnkula. Ännu under Gustav Vasas
befrielsekrig voro dylika vapen jämte yxor bondehärarnas huvudsakliga beväpning. Till
klubbor kunna även hänföras stridshammaren eller hjälmkrossaren (fig. 946), som av riddaren
medfördes hängande vid högra sadelsnodden för att bräcka hjälmar och harnesk.
Svärdet förekommer först sedan folken blivit jämförelsevis bofasta. Det tillverkades
till en början av brons eller koppar, sedermera av järn och stål. Det korta, dolkliknande
svärdet, avsett endast som stickvapen, förefanns i forntiden hos alla asiatiska folk samt
hos greker och romare. Omkring 200 f. Kr. voro emellertid romarnas svärd 60 cm långa
och användes både till hugg och stöt. Hos de germanska folken, som alltid gingo
svärds-beväpnade, stod svärdet i högt anseende. Framstående kämpars svärd ansågos förtrol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
