Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i lantkriget, av W. Lindberg - Artilleriets stridsmedel - Lavettage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596
VAPENTEKNIK.
röret vilar på en vagga (fig. 1138), så att det kan glida å dennas övre plana del,
rekylbanan. Vaggan har vanligen formen av en fyrkantig plåtkista och innesluter ofta
rekylhäminrättningen, bestående av vätskebroms och rekylfjädrar eller luftframförare.
Rekylhäminrättningen kan också helt eller delvis vara belägen över eldröret, varjämte
vaggan kan ersättas av en rekylmantel.
V ätskébromsen består i regeln av en cylinder, som är fylld med vätska, utspädd
glycerin e. d., och en i densamma rörlig kolvstång med kolvkanna. Om kolvstången
är fast förenad med vaggan, kommer den vid eldrörets rekyl att utdragas ur cylindern,
som åtföljer eldrörets och vaggans rörelse bakåt, varvid vätskan pressas fram genom
öppningar i kannan eller mellan denna och cylinderns väggar, som ofta förses med
rännor, på vilka djupet avtager bakåt. Härigenom uppstår ett motstånd, som jämte
rekylfjädrarna eller luftframföraren hämmar tillbakaf arten. När eldröret sedan av
rekylfjädrarna eller genom sammanpressad luft i luftframföraren återföres i skjutläge,
Fig. 1139. 15 cm. positionshaubits m/06.
regleras även denna rörelse av vätskebromsen, som därjämte ofta förses med en särskild
regleringsstång, vilken löper i kolvstången. Luftframförare användes redan vid den
franska fältkanonen m/97, under det att tyskarna i allmänhet föredragit rekylfjädrar.
Emellertid funno tyskarna, att rekylfjädrarna vid grövre pjäser icke höllo vid längre
eldgivning, och måste införa luftframförare bl. a. vid 15 cm. haubitsen. De grövre
pjäserna, t. ex. 21 cm. mörsaren, hade redan förut luftframförare, som nästan
undantagslöst använts i Frankrike vid moderna pjäser.
För att eldrörsrekyl skall kunna användas måste underlavetten på ett eller annat
sätt fastlåsas vid marken, vilket sker genom en uppfäUbar svansspade, som vid första
skottet nedpressas i marken. Vid vissa pjäser finnes dessutom en fast svansspade, som
användes i stenig eller hårdfrusen mark. Ju längre eldrörets rekyl är, desto mindre
blir motståndet i bromsen och sålunda även trycket mot spaden. Det beror följaktligen
i främsta rummet på den rekyllängd, som medgives åt eldröret, huruvida spaden förmår
fastlåsa lavetten så säkert, att denna förblir stillastående under skjutning. Härav inses,
att man strävar efter att kunna uttaga så lång eldrörsrekyl som möjligt; i allmänhet torde
den dock icke överstiga 1.5 m. Vid kastpjäser och långa kanoner möter det emellertid
svårigheter att erhålla tillräckligt lång eldrörsrekyl vid hög elevation, enär eldrörets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
