Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Vapen i sjökriget, av A. Örnberg - Sjöartilleriet - Sjöartilleriet 1905—1914 under tiden från rysk-japanska kriget till världskrigets utbrott - Sjöartilleriet under och efter världskriget 1914—1918
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAPEN I SJÖKRIGET. SJÖARTILLERIET UNDER OCH EFTER VÄRLDSKRIGET. 691
Dylik uppstudsning, s. k. rikoschettering, äger i regel rum vid sjöartilleriets vanliga
projektilformer, då vinkeln mellan projektilens längdaxel och vattenytan (nedslagsvinkeln)
understiger 15—20 grader. Vid sjöartilleriets flacka projektilbanor kommer därför
rikoschettering vanligen att äga rum å korta och medelstora stridsavstånd. Genom att
avskära spetsens yttersta del kan emellertid projektilens uppstudsning förhindras. Men
härvid ökas projektilens motstånd vid gång genom luften något. Då beskjutning av
undervattensbåtar emellertid oftast utföres på korta avstånd är härvid denna olägenhet av
mindre betydelse, varför sålunda avtrubbade projektiler flerstädes under namn av
un-dervattensprojektiler infördes såsom ett särskilt för beskjutning av undervattensbåtar
avsett projektilslag vid sjöartilleriets medelsvåra och lätta kanoner.
Sjöartilleriet under och efter världskriget 1914—1918. Såsom förutsett var,
kommo stridsavstånden under världskrigets artilleristrider till sjöss att bliva avsevärt
stora, ja t. o. m. större än vad som i allmänhet förmodats. Då den tyske amiralen von
Spee i september 1914 utanför Chiles kust under ogynnsamma väderleksförhållanden
lät sina pansarkryssare öppna eld mot fiendens fartyg, mättes avståndet till något mer
än 10 000 meter. Under sjöslaget i närheten av Falklandsöarna i december samma år
besköto de större artillerifartygen varandra på 12—14 000 meters avstånd och i det stora
Skagerackslaget 1916 voro beskjutningsavstånden som regel 12—18 000 meter. Härtill
kom, att artilleristriderna under världskriget utkämpades under gång med mycket höga
farter samt under ständiga kursändringar. Under det att i rysk-japanska krigets största
sjöslag avståndsändringen i regel understeg 100 meter i minuten, var den under
världskrigets sjöstrider mångdubbelt större samt uppgick understundom till 700 meter i
minuten. Allt detta oaktat erhöllos goda träffresultat. Efter kriget har denna strävan till
skottviddsökning fortsatt och nutida skjutövningar från artillerifartyg utföras ofta på
20 000 meters eller än större avstånd. Den tekniska utvecklingen av sjöartilleriet under
och efter världskriget kännetecknas därför av höjandet av sjöartilleriets ballistiska
egenskaper, ökandet av pansarbrytande förmågan och sprängverkan hos projektilerna,
samt förbättrandet av avståndsmätnings- och övrig instrumentering för artillerieldens
ledande.
Sedan gränsen uppnåtts för det maximigastryck, vilket kanonmaterialet kan
uthärda, vid omkring 3 000 atmosfärer per cm2, och för projektilens utgångshastighet
vid c:a 900 meter i sekunden, sökte man höja kanoneffekten genom att nedbringa
luftmotståndet mot projektilen vid dennas gång genom luften till det minsta möjliga.
Härigenom blev det möjligt att även på mycket stora avstånd erhålla tillfredsställande
skjutresultat. Undersökning av lagarna för luftmotståndet hade visat, att detta i hög
grad är beroende av projektilens form. Den under lång tid vanliga formen på främre
delen av projektilen, — den s. k. ogiven —, er hålles genom att en cirkelbåge, som skär
projektilens längdaxel, roterar ett varv kring densamma. Tänkes projektilen skuren av ett
plan genom längdaxeln (jämför fig. 1216), ter sig sålunda ogiven som två symmetriska
cirkelbågar, vilka mötas i spetsen. Ju större radien till dessa cirkelbågar är, desto längre
blir projektilens spets och desto mindre luftmotståndet. Denna radie har därför ständigt
ökats vid sjöartilleriets projektiler. I början av 1900-talet var den sålunda endast 2 å
3 gånger projektildiametern, för att vid tiden för världskrigets utbrott hava ökats till
4 å 5 projektildiametrar. Därefter hava projektiler blivit framställda, vars spetsradie
uppgår ända till 8 gånger nämnd diameter. Sådana projektiler benämnas »långspetsade»
(fig. 1223). Den genom luftmotståndets minskande orsakade ökningen i skottvidd hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
