Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Minor, av H. Bergmark - Inledning - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
712
VAPENTEKNIK.
Minor.
Denna avdelning1 av kommendörkapten H. Bergmark.
Inledning. Minterminologin har först på senaste åren vunnit stadga, varför det torde
vara lämpligt att här till ledning för läsaren lämna en kort översikt av densamma.
Minor indelas enligt tre olika huvudgrunder: förankringssätt och läge i vattnet,
antändningssätt, samt minans läge i förhållande till målet vid tändning.
Med avseende på förankringssätt och läge i vattnet indelar man minor i:
Flytminor, som hava flytkraft och äro förankrade under vattenytan,
Bottenminor, som sakna flytkraft och placeras å havsbotten,
Drivminor, som sakna förankring och driva omkring på eller under vattenytan,
Bogserminor, som av fartyg dragas fram på visst djup under vattenytan, samt
Sjunkminor, som efter fällningen sjunka mot botten.
Med avseende på antändningssättet indelar man minorna i:
Stötminor, som tändas vid ett fartygs stöt mot minan, samt
Syftminor, som tändas för hand på elektrisk väg, sedan man genom syftning
förvissat sig om, att ett fartyg befinner sig inom minans verkningsområde.
Med avseende på minans läge i förhållande till målet vid sprängning indelar man minor i:
Kontaktminor, som äro avsedda att sprängas i kontakt med målet, och
Avståndsminor, som äro avsedda att sprängas utan att vara i kontakt med målet.
Historik. Perioden till början av amerikanska inbördeskriget.
Första gången man i historien hör talas om användande av laddningar något liknande
nutidens minor var vid belägringen av Antwerpen år 1585. Man lyckades då spränga
en över Schelde byggd bro med små krutlastade och med såväl stöt- som tidantändning
försedda båtar, vilka av strömmen fördes ned mot bron.
Händelsen väckte ett enormt uppseende, men föll snart i glömska, sedan ett antal
uppfinningar på området misslyckats, huvudsakligen beroende på det primitiva
stadium, på vilket sprängämnestekniken ännu befann sig.
Först 200 år senare under nordamerikanska frihetskriget började man åter syssla
med minor.
Amerikanaren David Bushnell (f. i U. S. A. år 1742) var den förste som påvisade,
att en krutladdning kunde explodera och utöva förstörande verkan under vatten, och
han har därför med rätta blivit kallad »undervattenskrigets fader». Bushnell arbetade
med driv- och bogserminor och konstruerade dessutom en handdriven undervattensbåt,
avsedd att vid botten av fartyg fästa laddningar, vilka efter viss tid exploderade.
Hans försök år 1776 och 1777 att spränga engelska flottans fartyg på Nordamerikas
ostkust misslyckades emellertid såsom så ofta brukar vara fallet, då nya uppfinningar
första gången ställas inför kravet att visa sin praktiska användbarhet.
Omkring 10 år senare upplivades tanken på undervattenskrig av den kände
uppfinnaren Robert Fulton.
Fulton var född i Amerika år 1765 men flyttade tidigt till Frankrike, där han omkring
år 1797 gjorde sig känd för sina uppfinningar inom minväsendet.
Franska staten lämnade honom till en början ringa bistånd. Först 1801, sedan
Bo-naparte blivit förste konsul, erhöll han tillräckligt understöd för att kunna fullfölja
sina experiment.
1 Slutredigerad år 1922.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
