Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Vapenteknik - Minor, av H. Bergmark - Minan under världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
744
VAPENTEKNIK.
En plan till en mot u-båtar fullt spärrande minering över sundet vid Dover
uppgjordes på våren 1917. I denna minering skulle minorna ligga så tätt att avståndet
mellan minorna i såväl höjd som sidled skulle bliva endast 6 m. Enär minsta
minavstånd för de engelska minorna var 48 m erfordrades 8 linjer i varje våning. Djupet i
sundet är omkring 33 m vid lågt vatten och det erfordrades alltså fem våningar.
Sammanlagda antalet minlinjer skulle således bliva 40 och varje linje omkring 30
km lång. För denna minering skulle åtgå ungefär 28 000 minor. Sådana blevo i
november 1917 tillgängliga i stort antal, men behovet av dem växte samtidigt och detta
gjorde att mineringen i Kanalen måste göras mindre effektiv än från början var avsett.
Man beräknade då, att om av åtta båtar som passerade en sprängdes, d. v. s. var fjärde
båt, som gick ut denna väg, ej kom tillbaka, så skulle all tysk u-båtstrafik i Engelska
kanalen upphöra. I enlighet härmed utlade man fem våningar minor men endast två
linjer i varje våning, d. v. s. avståndet emellan minorna blev på detta sätt i höjd 6 m
och i sida 24 m.
De minor som här användes voro försedda med avfyrningshorn på såväl över- som
undersidan. Minorna voro emellertid ej självankrande utan såsom minankare användes
stora tackjärnstyngder, som förenades med minorna medelst grov wire, vars längd var
noga avmätt enligt det rådande vattendjupet. Detta förfaringssätt hade den fördelen,
att minankarna blevo ofantligt mycket enklare i tillverkning, men tvingade å andra sidan
till en noggrann och tidsödande upplodning av området för mineringen.
Det visade sig snart att man räknat rätt beträffande mineringens effektivitet.
Redan under utläggningen sprängdes den första u-båten. Mineringen blev färdig i december
1917 och i januari 1918 blevo de tyska u-båtscheferna förbjudna att passera Engelska
kanalen.
Nu gällde det att stoppa igen det sista hålet, den 230 sjömil (425 km) breda passagen
emellan Skottland och Norge.
På försommaren 1917 framkastades i England planer på att lägga en mot u-båtar
effektiv minering på ovan nämnda plats. Förslaget togs till en början knappt på allvar.
Man förklarade det för en ren galenskap att utlägga en minering av denna utsträckning
för vilken beräknades åtgå minst 200 000 minor. Dessutom förklarade man det
omöjligt att vid utläggningen i avsaknad av landmärken navigera så, att fällningsfartygen
ej sprängdes på egna förut fällda minor. Därtill kom risken för tyska torpeder, för vilka
de relativt långsamt gående minfartygen ansågs skola bliva särskilt utsatta.
Sedan saken varit föremål för överläggningar emellan engelska och amerikanska
marinmyndigheterna beslöts emellertid på sensommaren 1917 att mineringen skulle
komma till stånd.
Att man över huvud taget vågade sig på försöket berodde på att den galvaniska
minan (beskriven å sid. 709) samtidigt uppfunnits och utlovade mycket.
Då denna minas verksamhetsområde i höjdled är betydligt utsträckt kunde antalet
våningar i Nordsjömineringen minskas till tre på resp. 8, 50 och 75 m djup. På grund
av avfyrningsinrättningens känslighet kunde minorna i samma linje ej läggas på mindre
avstånd från varandra än 100 m. Detta gjorde, att ett stort antal linjer måste läggas
i varje våning för att få mineringen tillräckligt effektiv, helst som någon ordnad
förskjutning emellan minor i olika linjer ej kan åvägabringas vid minering i fritt
farvatten.
Med den nya mintypen beräknades mineringen erfordra omkring 100 000 minor och
tillverkning av detta antal igångsattes i oktober 1917 i Förenta staterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
