Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Hamnarnas tekniska anordning, av P. G. Hörnell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
VATTENBYG G N A DER.
Vattnet i fickan förmår rubba en murpelare, som är 15—20 m hög. Visserligen endast
obetydligt varje gång, därför att stöten har så kort varaktighet. Men den upprepas
tillräckligt många gånger för att upphäva sammanhållningen i murverket, tills varje block
blir en isolerad enhet och ett lätt byte för vågorna, som slunga det in i bassängen på
andra sidan vågbrytaren. Förstörelsearbetet är i full gång och vågbrytaren hopplöst
tillspillogiven, om stormen ej snart bedarrar. — Det finns exempel på att betongblock,
som vägt 40 ton, av vågorna förflyttats 50 m och att sammanhängande murverk, som
vägt 800—3 000 ton, rubbats ur sina lägen.
Ännu större är förmågan att flytta överliggande murverk, om i hålrummet finnes
luft i stället för vatten. Luften sammanpressas och verkar som en explosiv gas på de
omgivande murmassorna, d. v. s. den kan utvidga sig under bibehållet övertryck, vilket
icke är fallet med vatten.
Av allra största betydelse vid massiva vågbrytare är sålunda, att yttersidan vid
och ovanför vattenlinjen är i möjligaste mån tät.
En annan erfarenhetssats avser den lutning, vid vilken vågen i stället för att åsamka
en direkt stöt fortsätter upp för hindret. Detta inträffar, om lutningen mot
horisontalplanet är mindre än 45°. Den infallande vågen
strävar att transportera materialet till lutningens
krön. När vågen strömmar tillbaka mot djupet,
släpar den materialet med sig.
En annan faktor, som måste medtagas i
beräkningen, avser det djup, till vilket vågen
sträcker sin förstörande verkan. När vågen i sned riktning träffar vågbrytaren,
böjer den av och fortsätter längs hindret. Den åstadkommer en vattenström, vars
förmåga att lösrycka och transportera bort bottenmaterialet vid vågbrytarens fot beror
av vattendjupet utanför vågbrytaren samt av vågens storlek och styrka, vilka senare
i sin tur äro beroende av havets utsträckning i vågens rörelseriktning och av
bottenformationen. Ökas vattendjupet mycket hastigt i riktning mot havet, så vältra vågorna
fram med föga förminskad storlek och styrka. Är däremot stranden mycket långgrund,
börja vågorna bryta redan på stort avstånd från vågbrytaren och träffa denna först
sedan större delen av deras energi gått förlorad i bränningarna. Vid vissa hav börjar
bränningen redan vid omkring 100 m vattendjup och på ett avstånd från strandlinjen
av flera tiotal sjömil.
Fara för urskärning av bottenmaterialet vid vågbrytarens yttersida förekommer
även om sidolutningen är så obetydlig, att vågen med bibehållen riktning fortsätter upp
för hindret. När vågen med stor hastighet rusar tillbaka mot havet, uppstår nämligen
vid vågbrytarens fot virvelrörelser och sugning, som kunna bliva ödesdigra, jfr fig. 16.
Slutligen synes beskrivningen av några utförda vågbrytare böra föregås av några
ord om de materialier, som för dylika anläggningar pläga komma till användning.
I alla avseenden förträffliga äro basalt, gnejs, granit och andra bergarter tillhörande
primärformationerna. De uthärda stora temperaturvariationer, angripas ej av i vattnet
förekommande salter och levande organismer samt erbjuda — tack vare stor specifik
vikt — vågorna betydligt motstånd. Till dessa förmånliga egenskaper kommer en
annan, som har betydligt värde: de äro slitstarka. Skarpa kanter och hörn, som försvåra
glidning och annan rörelse, nötas ej hastigt av, även om vid osedvanligt stark storm
materialet av vågorna rullas fram och tillbaka på vågbrytarens ytterslänt.
Mindervärdiga äro kalk- och sandsten. Bemängda med vatten frysa de sönder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
