Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Vattenledningar, av Victor Jansa - Ledningar och rörnät - Vattenmätare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
VATTENBYGGNADER.
Fig. 288. Tappkran.
Ledningarna placeras i gatan på sådan plats, att vid förekommande reparationer
trafiken hindras så litet som möjligt och på sådant djup, att frysning är utesluten. Det
frostfria djupet för svenska vattenledningar utgör i Skåne 1.3 m, i Stockholm 1.8 m och
i Lappland c:a 2.5 m. Vanligen nedlägges vattenledningen i samma rörgrav som
avloppsledningen, den senare på något
lägre nivå, så att kloakvatten
ej kan inströmma vid
vattenledningens reparation.
Brandposternas och
avstängningsven-tilernas lägen angivas av färgade
tavlor, som anbringas på
husväggarna.
Inom moderna fastigheter
förekomma vanligen tre olika
distributionssystem, nämligen
ett för kallt vatten, ett för
varmvatten till förbrukningsändamål och ett för varmvatten för uppvärmning.
Ledningarna utgå i vertikala stammar från källarvåningen. Ledningar för kallt vatten
utföras av galvaniserade smidesjärnsrör, ledningar för varmt vatten vanligen av koppar.
Vattnet uttages från ledningen genom tappkranar, vilka numera vanligen äro så
anordnade, att de öppnas och stängas för hand (fig. 288).
Affärshus, skolor och offentliga byggnader förses ofta med invändiga brandposter.
Inom mycket eldfarliga lokaler anordnas självverkande eldsläckningsventiler, s. k.
sprinklers, vilka träda i verksamhet så snart luftens temperatur stigit till en viss gräns.
Sprinklers placeras vanligen i rummets tak.
Vattenmätare.
Ett vattenledningsföretag finansieras vanligen genom försäljning av det levererade
vattnet. Den naturligaste grundvalen för en rättvis vattendebitering är givetvis
uppmätning av den vattenmängd, som förbrukaren konsumerar. Innan tillförlitliga
anordningar för mätning av vatten uppfunnits erlades vattenavgifter i förhållande till antalet
eldstäder eller antalet förbrukare inom fastighet eller lägenhet, i förhållande till
fastighetens taxeringsvärde o. s. v. Någon effektiv kontroll över vattenförbrukningen kunde
på detta sätt icke uppnås, varför förbrukningen mångenstädes blev onödigt stor. Under
de senaste åren hava vattenmätare kommit allt mer i bruk.
De vanligen förekommande vattenmätarna kunna efter sin princip indelas i fyra
huvudgrupper, nämligen volymmätare, vinghjulsmätare, woltmannmätare och
venturi-mätare.
Volymmätaren är den enda mätare, vid vilken en egentlig mätning av den
genomströmmande vattenmängden förekommer. Den mest fulländade typen torde vara den
av fig. 289 visade skivmätaren. Vattnet inkommer i mätaren vid a, och passerar genom
silen b in i mätkammaren eller skivkammaren c. I mätkammaren finnes en cirkulär
mätskiva d av ebonit eller metall, vilken i centrum är upphängd i en sfär. Mätkammarens
sidovägg är sfärisk, så att mätskivans kant noggrant ligger an mot densamma, vilket
läge den än må intaga. Inlopps-och utloppsöppningarna till mätkammaren ligga bredvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
