Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vattenbyggnader - Vattenkraftmaskiner och pumpar, av K. I. Karlsson och Birger Norsell - Pumpar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574
VATTENBYGGNADER.
Fig. 757. Form och kärna för gjutning av
pumphjul. de Lavals Angturbin.
En röranslutning från pumpen till vattenytan gjorde samma tjänst utan medverkan
av andra rörliga delar än pumpens kolv. Att lufttrycket fanns till och i själva verket
var den omedelbara kraft, som kom vattenpelaren att höja sig i sugröret, var dock
något som för antikens folk likaväl som också för hela den följande medeltidens var allt
annat än klart. Kännedomen om naturföreteelserna var, mätt efter vår tids måttstock,
ofullkomlig, men liksom dess yttringar alltjämt inbjuder vetenskapen till nya teorier,
så försökte också antikens lärde finna antagbara förklaringar. Aristoteles (384—322
f. Kr.), som väl får betraktas som dess främste målsman för uppfattningen om naturen
och materien, förklarade
sugningsfenome-net bero på »naturens avsky för
tomrummet», en uppfattning som bestod antiken
igenom och som naturligtvis icke heller
medeltidens dogmatiska tänkesätt kunde
rubba.
Uppfattningar och upptäckter under
och efter renässansen. Först renässansen,
som med sitt begär av frigörelse från
förutfattade meningar frammanade ett
självständigt studium över naturföreteelserna,
kom att skapa en ny uppfattning om
sug-ningsfenomenet. Resultatet av de
forskningar som gjordes, med namnet Torricelli
i förgrunden, kom till slutligt uttryck, då
Otto v. Guericke år 1654 genomförde sitt
berömda försök med de Magdeburgska
halvkloten, därmed definitivt avfärdande
antikens uppfattning och ådagaläggande
lufttryckets existens och styrka.
Hydromekanikens studium hade föga omhuldats sedan Archimedes’ dagar. Den
senromerska kulturen, liksom sedermera också den arabiska, visar framstående prov på
vattenbyggnadskonst i olika tillämpningar, men någon fördjupad insikt om de
hydro-mekaniska lagarna utöver vad den grekiska antiken förvärvat, synas de tekniska
framstegen icke hava lett till. Att exempelvis vattenuppfordringen var förenad med
uppoffrande av arbete hade väl erfarenheten lärt, men så länge arbetsbegreppet var odefinierat
och måttenheter saknades, fanns icke möjligheter att bedöma dess omfattning, ej heller
vilka faktorer som inverkade. Mekanikens tillämpningar betraktades ännu vid nya
tidens inbrott ganska mycket som magisk konst, och problemet att skapa ett
»perpe-tuum mobile» hägrade givetvis även för dess främste lärde såsom något fullt uppnåeligt.
Energibegreppet, vilket utesluter möjligheten av ett perpetuum mobile av någon form,
skapades definitivt av Helmholtz 1856.
Vid förflyttning av en viss vätskemängd från jorden binder gravitationsfältet en
energikvantitet som bestämmes av produkten av vätskans vikt i gravitationsfältet och
den vertikala förflyttningen i detsamma och utgör
9.82 • M • h joule
om M är vätskevikten i kg och h den vertikala förflyttningen i meter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
