Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Navigation, av S. Ulff - Navigationens hjälpmedel och metoder i äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
NAVIGATION.
De hjälpmedel, som stodo en dåtida navigatör till buds, kunna sägas ha varit snart
sagt inga; möjligen kunde han av solens och stjärnornas ställning bedöma den riktning
i vilken han kom fram. Härvid har förutom solen särskilt den ständigt i norr befintliga
polstjärnan säkerligen varit den bästa ledningen.
De tillryggalagda distanserna läto sig dock svårligen bestämma. Först sedan man
omkring 600 år f. Kr. började ombord använda sand- eller vattenur, de förra
ungefärligen i form av vad vi kalla timglas, blevo fartbestämningar möjliga.
Med tiden erhöllo de sjöfarande en viss ledning av uppbyggda sjömärken. Sålunda
veta vi, att redan omkring 400 år f. Kr. funnos fyrar vid infarten till Pireus och
omkring 100 år senare uppbyggdes antikens berömda Faros vid Alexandria, vars namn
gått i arv till eftervärlden och i en del språk upptagits såsom beteckning för fyrtorn i
allmänhet.
Efter införandet av mått för avstånd och noggrannare tidsmått och genom
anlitande av sjöfarandes berättelser blev det möjligt för de lärde att skrida till uppgörandet
av kartor över den då kända delen av jorden. På Herodotos" tid (omkr. år 450 f. Kr.)
funnos redan flera sådana kartor. Den förste som uppgjorde en med gradnät försedd
karta var Erathostenes (omkr. år 200 f. Kr.). Senare fullständigades hans verk av
Hipparkos, Marinus från Tyrus och Ptolemeus, så att man 200 år e. Kr. hade en s. k.
plattkarta försedd med meridianer och paralleller. Visserligen var denna till en början
utan skala för avstånd, men gav dock en så tillförlitlig bild av jordytan att de sjöfarande
kunde betjäna sig därav. En dylik karta var uppgjord så att längd- och breddgrader
avsattes med lika stora stycken å sinsemellan parallella räta linjer vinkelräta mot
varandra. Då emellertid längden av parallellcirklarna på jorden i verkligheten avtager mot
polerna blevo härigenom kartans rutor och de däri inpassade länderna förstorade i
ostvästlig riktning, vilket fel särskilt framträdde då nya länder i norr och söder skulle
inläggas i kartan. Trots detta och på grund av att man ej kände sättet att avhjälpa
felaktigheterna bibehöllo sig dessa kartor och voro de enda, som funnos vid tiden för de
stora upptäckterna omkring år 1500. Först i slutet av 1500-talet beräknades och
konstruerades de kartor, vilka rättade plattkartans fel och i princip ännu i dag äro bestående.
Kompass och logg. De primitiva hjälpmedel, som i äldsta tider stodo de
sjöfarande till buds, lämnade icke någon möjlighet att bestämma vägen över havet annat än
under särskilt gynnsamma förhållanden, såsom i sikte av land, i klart väder samt i trakter
med regelbundna vindar. Först med hjälp av kompassen, vars betydelse för allt vad
samfärdsel till sjöss heter näppeligen kan överskattas, blev det överhuvudtaget möjligt
att planlägga och fullborda längre sjöfärder.
Upptäckten av förmågan hos ett stycke järn, som berörts av vissa slags järnmalmer,
att inrikta sig i meridianens riktning samt utnyttjandet av denna upptäckt för att styra
fartyg på havet har tillskrivits många olika ursprung. Kineser, araber, grekej? och
italienare ha alla gjort anspråk på att vara kompassens uppfinnare. Mycket gamla
legender berätta om att kineserna i land haft vagnar med ett slags magnetnål inbyggd,
varigenom de kunde finna sydriktningen. Intet finnes dock, som bevisar att de på sjön
använt sig av denna uppfinning tidigare än européerna i medelhavsländerna. Om araberna
fått uppfinningen från Europa eller tvärtom är ävenledes osäkert; man vet endast att de
i mitten av 1200-talet använde ett ihåligt järnstycke, format till en fisk, vilket fick flyta
i en skål med vatten, varvid fiskens huvud och stjärt utvisade meridianens riktning.
Man vet även, att i Europa användes vid samma tid ombord på fartyg en smal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
