648 NAVIGATION. En annan för sjökompassen viktig detalj är dess upphängning i två ringar, den ena utanför den andra med resp, upphängningstappar fästade vinkelrätt mot varandra. En dylik upphängning plägar kallas kardansk, emedan den lär ha införts av Geronimo Cardano från Pavia omkring 1550. Denne tros dock ej ha gjort själva uppfinningen, vilken sannolikt är långt äldre. Det faktum att kompassnålen ej inställer sig i den geografiska nordriktningen, utan avviker ost eller väst därom, en vinkel kallad missvisning, torde tidigt ha iakttagits, men att denna vinkel varierade å olika platser synes först ha observerats av Kolumbus eller Cabot omkring år 1490. Missvisningen kunde till sjöss bestämmas genom utrönande av polstjärnans bäring enligt kompassen eller genom att taga medeltalet av solens bäringar vid upp- och nedgång. Deviationen, den ytterligare avvikelse från geografiska nordriktningen, som tillkommer på grund av fartygs järnets inverkan, var då för tiden obetydlig. För att bestämma farten och därav den tillryggalagda distansen var en av de första på verklig mätning grundade metoderna den s. k. Dutchmans log, vilken bestod i att man vid bogen av fartyget kastade ut ett flytande föremål och tog tiden å ett sand-eller vattenur för dess passerande förbi två personer, som stodo på däck på ett bestämt avstånd från varandra. Ingen annan metod omnämnes före år 1577, från vilket år en beskrivning finnes å en lina fäst till ett stycke trä (eng. log), vilket kastades överbord. Med denna anordning, som sedermera kommit att kallas logg, kunde man, under förutsättning att trästycket ej släpade med, avläsa farten å den under en viss tid utlöpta' linans längd. Senare gjordes trästycket i form av en liten cirkelsektor, som av en tyngd hölls lodrät i vattnet, så att den bättre motstod medsläpningen, dessutom försågs linan med märken så placerade, att det utlöpta antalet dylika direkt angav farten. Vid dessa märken funnos mot farten svarande knutar eller knopar, varav bruket att angiva fartygs fart i knop uppkommit. Nautiska instrument. Förut är nämnt, att de sjöfarande redan i forntiden av stjärnornas och solens ställning hade en viss ledning å sina färder. Sålunda lärde man sig, att deras högsta läge utvisar meridianens riktning, och att solens upp- och nedgång ägde rum i ost resp, väst, åtminstone ungefärligt; även kände man, tack vare den astronomiska vetenskapens framsteg, att polstjärnans höjd tämligen nära motsvarade platsens geografiska bredd eller latitud, samt att man dessutom kunde beräkna denna latitud av Fig. 871. Kvadrant, 1400-talet. Fig. 872. Sjö-astrolabium, 1400-talet.