Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Navigation, av S. Ulff - Den nutida navigationens metoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
692
NAVIGATION.
ningarna till fartyget och utsignalera desamma, varefter läget kan utläggas i sjökortet
genom utdragande av minst två dylika riktningar. Slutligen pågå försök att genom
utsändning av riktade radiosignaler från land låta fartyget självt bestämma sitt läge. En
dylik signal höres endast inom en smal sektor och genom kringvridning av avsändaren
får denna sektor passera genom alla väderstrecken med en särskild signal för varje grad.
Å fartyget avlyssnas vilken signal, som är den tydligaste; det häremot svarande
gradtalet är bäringen vid radiostationen, den s. k. radiofyren, till fartyget.
För underlättande av navigering i tjocka i vissa större hamninlopp eller
flodmynningar finnes numera s. k. ledkabel. Denna utgöres av en grov elektrisk kabel, utlagd på
bottnen i farledens längdriktning och förenad till en elektrisk växelströmsmaskin i land.
När denna maskin igångsättes, uppstå växlande elektromagnetiska fält omkring kabeln;
dessa kunna iakttagas ombord i telefoner anslutna till å fartygets båda sidor befintliga
trådspolar. Vid gång rätt över kabeln höres ljudet lika starkt i båda telefonerna; kommer
man på sidan därom, blir strömmen starkare i den mot kabeln vända sidans trådspole
och därmed även ljudet i samma sidas telefon.
Astronomisk navigation. När fartyget kommit ur sikte av land sker bestämning av
dess läge genom astronomiska ortlinjer, bestämda genom astronomiska observationer.
Av det föregående har framgått att de äldsta till sjöss företagna observationerna voro
mätning av solens höjd i meridianen eller polstjärnans höjd och att latituden kunde
bestämmas härav. Därjämte har visats hur efter århundradens ansträngningar slutligen
även longituden kunde bestämmas antingen genom måndistansobservationer eller genom
kronometern. Båda de senare avsågo att giva navigatören Greenwichs tid; tiden på
stället bestämde han själv och skillnaden mellan dessa gav longituden.
Att bestämma tiden på stället genom astronomiska observationer grundar sig på
beräkning av vissa storheter i den astronomiska grundtriangéln mellan polen, zenit och
himlakroppen (fig. 920). I denna, som är ett stycke av himmelssfären, är Z observatorns
zenit, P den närmaste himmelspolen och S himlakroppen. Då är:
sidan PZ = 90° — latituden = 90° —
ZS = 90° — himlakroppens höjd = 90° — h och
PS = 90° — himlakroppens deklination = 90° — d samt
vinkeln SPZ — himlakroppens timvinkel = t,
PZS = himlakroppens asimut = A.
Genom höjdmätning utröntes storleken av sidan ZS. Ur en nautisk-astronomisk
kalender kallad Nautikalalmanackan erhölls sidan PS, och sidan PZ kunde bestämmas
av den genom meridianhöjden erhållna latituden. Tog man nämligen en observation på
eftermiddagen, fogade man till middagslatituden den latitudsförändring, som under
mellantiden ägt rum; togs observationen på morgonen, väntade man med uträkningen
tills middagslatituden funnits och beräknade med ledning därav vad latituden
varit vid tiden för observationen. Då nu de tre sidorna i den sfäriska triangeln voro
kända, kunde timvinkeln beräknas medelst trigonometriska formler. Vanligen
observerades solen, och dess timvinkel är just den sanna tiden på stället; tillfogades en mindre
korrektion, kallad tidsekvation, erhölls medeltiden på stället, och därmed var
longi-tudsproblemet löst, om medeltiden i Greenwich i observationsögonblicket var känd.
De ombord dagligen, när väderleken så tillät, utförda observationerna och
verkställda beräkningarna bestodo därför i allmänhet uti en höjdmätning på morgonen i och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
