Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skeppsbyggnad, av Nils J. Ljungzell - Skeppsbyggnadskonstens historia - Skeppsbyggnadskonsten under nya tidens första århundraden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
736
SKEPPSBYGGNAD.
Ratten började under 1700-talets senare del undantränga rodertaljorna, och.
koppar-förhy dning kom också i bruk, varigenom skeppens bevarande i sjödügligt skick i hög
grad underlättades. Kopparbeklädnaden inverkade (på gründ av uppkomsten av
galvaniska strömmar) emellertid skadligt på bordläggningens järnbultar, varför man
tvangs att övergå till kopparbultar på sådana ställen, där bultarna lågo an mot
koppar-förhydningen. I fråga om riggen kunna även en del smärre förändringar omnämnas. Det
hade blivit ganska vanligt att större skepp på bogsprötsnocken förde en liten
upprätt-stående mast (ex. fig. 969) och på denna ett lätt råsegel, »överblindan». Senare, när
samtidigt med införandet av stagsegel bogsprötet förlängdes med en klyvarbom, övergavs
Fig. 971. Svensk galär från 1700-talet. Efter en teckning av amiral J. Hägg.
överblindsmasten och råseglet ifråga placerades som en andra »blinda» under
klyvar-bommen. Längre fram kommo dock båda dessa segel ur bruk. En annan
anmärkningsvärd förändring var, att latinseglet på kryssmasten så småningom ombildades
till ett gaffelsegel, d. v. s. den för om masten befintliga delen av duken bortlämnades,
varigenom seglet fick form av en oregelbunden fyrhörning, samtidigt som »förliket»
(lina som kantade seglet på förkant) litsades till masten. Under 1700-talets sista
årtionden förekommer allt oftare ett fjärde råsegel, »överbramsegel», särskilt på lätta,
snabb-seglande krigsskepp, fregatter och korvetter. Också »ledseglen», som i god vind sattes
under de s. k. ledsegelspirorna, med vilka rårna förlängdes, tillkommo och ökade i hög
grad den dragande segelytan samt torde avsevärt hava ökat farten vid läns i lätt bris.
Vid slutet av 1700-talet hade de största örlogsskeppen c:a 60 m längd i vattenlinjen.
Det beräknas, att linjeskeppen, som större krigsskepp, lämpliga att under drabbningarna
intaga plats i stridslinjen, benämndes, torde hava mätt 1 500—2 500 registerton och
haft 2 500—4 000 tons deplacement. Linjeskeppen hade vanligen två batteridäck.
Fregatterna åter, som hade till huvudsaklig uppgift att utföra bevakningstjänst och att
skydda egen men skada fiendens handelsflotta samt därigenom närmast motsvarade
nutidens kryssare, förde sina tunga kanoner på ett batteridäck och dessutom en del
lättare pjäser på övre däck (fig. 973). Länder med skärgård, såsom Sverige, hade förutom
linjeskepp och fregatter åtskilliga slags smärre krigsfartygstyper; galärer (fig. 971),
kanonslupar m. m. Galärerna påminde mycket om de tidigare Medelhavsgalärerna och hade
vackra linjer och smäckra former.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
