Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skeppsbyggnad, av Nils J. Ljungzell - Framdrivning - Segel, vindrotorer o. dyl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
900
SKEPPSBYGGNAD.
gerna; den nedersta stången, som utgör närmaste fortsättningen av nndermasten,
kallas mär sstång, den därefter följande bramstång och den översta överbramstång.
När tre master finnas, benämnes den förligaste fockmast, den mellersta och största
stormast och den aktersta kryss- eller mesanmast. Märs är en strax nedom
undermastens topp befintlig brädbelagd plattform, vilande på salningar. Dessa äro vid masten
fästa balkar, som även tjäna till vantens spridning samt till fäste för stängvanten. I
fören brukar ett utfallande, något uppåt riktat bogspröt finnas, avsett som fäste för en
Fig. 1147. Vindhastigheten på olika höjd över
vattnet vid två vindstyrkor.
Fig. 1148. Exempel på vindhastighetens
variation i en by. Enligt M. Curry.
del av fockmastens stag och på större fartyg sammansatt av flera delar. Ibland finnas
då lika många ytterdelar, bommar, på bogsprötet som stänger på masterna —
klyvar-bommen motsvarande märsstången, och den yttersta jagarbommen bramstången. Rår,
som avse att uppbära vissa segel, sitta tvärs över en mast eller stång, de avsmalna åt
ändarna, noekarna, där de äro försedda med skivgatt eller block. Varje rå hålles till
masten eller stången medelst en rack, antingen gjord av kätting eller bestående av en
järnställning, som håller rån fri från masten för att underlätta »brassning» bidevind,
d. v. s. vridning i härför lämpligt läge av rån med tillhörande segel. Rårna benämnas
efter läget på masten, och man talar därför om under-, märs-, bram- och överbramrå.
Gafflar och bommar tjäna liknande ändamål som rårna, d. v. s. att uppbära eller
utbreda segel, men äro anbringade på akterkant av resp, master, en gaffel i höjd med
underrårna, en bom på underkant av motsvarande segel.
Man skiljer mellan stående och löpande gods, varmed fast resp, rörligt anbragta
linor menas; till de förra räknas vant, barduner och stag, till de senare bl. a. fall och
skot. Vant tjäna att stötta master och stänger först och främst i sidled, men kunna
ibland också giva god stagning i långskeppsled. Vant av tågvirke avslutas nedtill med
runda s. k. jungfrur för fästningen, vant av stållinor i stället med vantskruvar.
Angränsande vant bruka vara försedda med vevlingar, d. v. s. horisontalt sträckta linor,
bildande en lejdare, varpå man kan klättra upp i masten. Mast- och stångstag äro anbragta
i fartygets längdriktning och gå antingen ned till däck eller från mast till mast. Stänger
stödas åt sidorna och akteröver av barduner, vilka liksom vant ofta nedtill äro fästade
utombords på vid däck anordnade utbyggnader, röst — på mindre fartyg fästas vant
och barduner vid röstjärn, väl förbundna vid bordläggning eller spant. Stängernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
